Det är svårt att se någon köbildning av märkesbyggnader på väg att uppföras i Stockholm. Visserligen planerar man tre stora idrottsarenor i området som det är tveksamt om det finns publik till. Men vad gäller kulturbyggnader är 2000-talet de fördröjda projektens tid.

Staden och länet växer snabbt och det finns ett uttalat behov av nya kulturinstitutioner: scenkonsthus, formmuseum, Nobelmuseum, långfilmscentrum, Tenstascen. Och frågan om stadsbiblioteket måste få en lösning; den nuvarande biblioteksbyggnaden är trång, förfallen och dåligt utrustad för dagens användare.


Ändå menar arkitekturskribenten Ola Andersson (SvD 10/2) att Stockholm är fullt av beslutsfattare som längtar efter att ”sätta Stockholm på kartan”. Människor som vill uppföra ”spektakulära märkesbyggnader” i tid och otid för att hävda sig själva.

Trots ihärdigt letande är det svårt att hitta politiker och företagsledare med den sortens narcissistiska längtan. Med tanke på hur tidsödande ett märkesbyggnadsprojekt är att genomföra – och besvärligt att finansiera – önskar man snarare att de var betydligt fler. Visst, det går att peka på märkliga projekt genom historien. Men vi lever i en demokrati med en fungerande opinionsbildning och en demokratisk process.


Ola Andersson speglar i sin krönika en typisk inställning i kultur-Stockholm. Minnena av 1960-talets grävskopor, när en del av kulturarvet försvann, lever ännu starkt i medvetandet. Man ska respektera den synvinkeln och lära av erfarenheterna; det finns alltid anledning att vara vaken när det gäller stadsplanering.

Men det är dags att gå vidare. Nu behöver vi ägna oss åt framtidens stad. Rädslan för det förflutna får aldrig bli så stark att den överskuggar de kommande möjligheterna.

Trots Stockholmsregionens rikedom finns förvånansvärt få internationellt kända märkesbyggnader: Rosenbad, Asplunds bibliotek, Globen, Drottningholmsteatern och några till. Mer är det inte. För oss som vill se fler märkesbyggnader – och en intressantare vardagsarkitektur – handlar det om att försköna och utveckla staden. Inte att förstöra den.


Vad arkitekturdebatten behöver i dag är hälsosamt kritiska ja-sägare, inte passivt aggressiva nej-sägare. Kulturvärlden har allt att vinna av nya institutioner. För att förverkliga dem måste man formera sig, planera, tänka igenom konstartens villkor, ställa krav.

Operahuset i Sydney tog 18 år att förverkliga. Projektet attackerades häftigt och arkitekten Jörn Utzon avgick i vrede. Inte många ångrar i dag att det byggdes.