Med förslaget om nya Slussen går Moderaterna i Stockholm på kollisionskurs med regeringen och sin egen kulturminister. Slussen är i högsta grad en fråga om kulturpolitik – den har på flera sätt pekats ut som en av landets mest skyddsvärda kulturmiljöer. Både trafikkarusellen och stadsrummet vid vattnet är klassade som riksintressen.
I svallvågorna efter Kulturutredningen har regeringen lagt fast tre prioriteringar för kulturpolitiken, vård av kulturarvet är en av dem. Nu inför valet slog Alliansregeringens kulturpolitiska arbetsgrupp dessutom fast: ”Kunskap om det förflutna ger perspektiv på vår egen tid och respekt för gångna generationers liv och arbete.”
Få kulturmiljöer erbjuder det innehållet som stadsrummet runt Slussen, en vardagens egen historiebok. Här finns Mariabergets 1700-tal, Söders äldsta stenhus från tidigt 1600-tal på bergssidan, modernismens KF-byggnader, Katarinahissen och glashuset i öster. Och i mitten skruvas bilar och bussar upp och ner i den trafikkarusell som är ett högst levande monument över bilsamhällets intåg på 1930-talet.
Förslaget från Foster/Berg som både M och S står bakom (de ändringar man signalerat är försumbara) bygger på en elva meter hög mur från Birkaterminalen i öster till tunnelbanan i väster. På ”Berlinmuren”, som några arkitekter döpt den till, kommer den nya bebyggelsen att skymma hela historieboken, våra rötters eget panorama för den som rör sig upp mot Söder med medeltiden i Gamla stan i ryggen.
Men muren är inget måste. Foster/Bergs förslag är det enda av de fem som ställdes ut på Stadsmuseet 2008 som valt den modellen. Nyréns förslag blev favorit hos de stockholmare som reagerade. Men politikerna valde Foster/Berg och poängterade det kulturhistoriska värdet mycket starkt i beställningen, nu har det sorterats ut under processens gång. Idag knyter förslaget inte längre an till ”platsens själ”, dess historia och särskilda kvaliteter.
Förutom motståndet från både allmänhet och arkitekter får Stockholmspolitikerna nu också indirekt hård kritik från statligt håll när det gäller Asplunds bibliotek. Det har hört till god ton att staten (Riksantikvarieämbetet, RAÄ, och länsstyrelserna) inte går in och byggnadsminnesförklarar mot ägarens vilja. Men stans planer på ombyggnader vid biblioteket ställde Sverige i skamvrån internationellt och nu är en byggnadsminnesförklaring på gång i det fallet.
Hur frågan om Slussen hanteras av staten återstår att se. Processen kommer att bli lång och om regeringen står för den kulturpolitik som fästs på papper finns en verktygslåda att använda.
Varken Sten Nordin (M) eller Carin Jämtin (S) kommer att fatta de slutliga besluten om Slussen. Med missnöje följer överklaganden och då blir det statens fråga. Det kommer att ställa krav på både länsstyrelse, RAÄ och regering. Internationellt riktas redan sökarljusen på Slussen, Tors Torn (dubbelt så höga som Wennergren center) och Västra city.
Ytterst få som slår vakt om kulturmiljöer vill bevara för att frysa en svunnen tid. Det är tillgången till vår historia som står på spel. Den gör något med oss, något som har betydelse. Den står för ett meningsskapande som varar långt efter att vi och dagens politiker har försvunnit.
