Den stockholmska arkitekturdebatten lider av ett tycka-illa-om-syndrom som är föga konstruktivt. Det är som bekant alltid mycket lättare att säga nej än ja.
Allra tydligast har detta blivit under den nu snart femtonåriga debatten om Slussen. Ingen kan påstå att det liggande förslaget hastats fram eller mörkats (så som är fallet med katastrofen vid Norra Station). Här har istället de främsta arkitektnamnen fått komma med förslag; alltifrån inhemska som Alexis Pontvik, Nyréns, White, Berg, Wingårdhs med flera,till internationella som Jean Nouvel, Foster+Partners, BIG med flera.
Men på läktaren sitter nej-sägarna, påfallande många från den så kallade kultureliten, och rynkar på näsan. Utan att ha så mycket eget att komma med.
Istället har deras argument väldigt mycket handlat om att ”bevara”. Först var det ”ett funkismonument” som inte fick röras. Och nu är det av någon anledning utsikten som är helig. Men allvarligt talat, hur många människor beger sig till det blåsiga betongflaket vid Slussen för att beundra utsikten?
Nu har nej-sägarna ändå firat triumfer. Finansborgarrådet Sten Nordin tillkännagav nyligen att man ändrar förslaget för att gå kritikerna till mötes. Det ska bli mindre av bebyggelse och mer utsikt således.
Men blir det bättre så? Nej, knappast. Och man anar förstås att tillmötesgåendet istället har rätt mycket att göra med det stundande valet. Vem vågar i detta läge framstå som betonghäck? Det är en onödig eftergift, ty om man ser det framåtsyftande i förslaget från Foster+Partner istället för att söka felen, blir man varse fördelarna.
För det första: Trafikytorna med betong och asfalt minskar med nästan 50 procent. Nej-sägarnas debattknep har bland annat bestått i att hävda att här tillkommer en ny motorvägsbro. Sant är att det byggs en bro, men den är faktiskt bara hälften så stor som dagens trafikapparat! Betongen ersätts med närhet till öppna vattenytor vid slusskanalen, tillgängliga för cyklister och gående. Vem kan ha något emot det?
För det andra: Nya Slussen blir någonting helt nytt som utvecklar detta stadsparti. Från att vara en plats som man bara passerar så fort som möjligt, blir Nya Slussen en spännande målpunkt. Detta genereras av de nya byggnaderna för kultur, arbetsplatser och handel. Och det är denna nya roll som gestaltas i förslaget. Gator och bebyggelse definierar nya offentliga rum och torg för ett nytt urbant liv här. Visst, upplevelsen blir väsensskild från dagens ganska banala panoramavy. Nu blir rummen mer slutna, utblickarna trängre och mer dramatiska i smalare gatt ut mot Mälaren och Saltsjön. Att ta bort bebyggelse försämrar förslaget ur denna aspekt.
Just det kvarter som Sten Nordin nu avlägsnat hade en väldig potential som kulturbyggnad, till exempel bibliotek eller opera. Vänd mot ett nyskapat stadsrum i söder kunde här blivit en rasande elegant entré, med en klassisk rörelse från stängt till öppet. Ungefär som när man stiger in på Stadshusets gård och möts av den glittrande Mälaren genom arkaden vid vattnet.
För det tredje: Det bringas ordning och reda i den trafikspagetti som idag råder, där bilar dominerar gatunivån och fotgängare pressas ner i underjordiska gångar och prång. Slussens funktion som omstigningspunkt blir bekväm och överskådlig för alla de trafikslag som möts här; buss, båt, tåg, tunnelbana.
Men visst, mycket återstår. Det presenterade förslaget innehåller åtskilliga önsketänkanden. Södermalms stadsfront i norr mot Gamla stan ligger nästan alltid i djup skugga, och det skisserade myllret av folk och kaféer kommer knappast att uppstå i brådrasket. Och den massiva bebyggelsen framför KF-huset skall nog mest ses som en markör. Här krävs nya tag. Men ett slitet uttryck gäller: se möjligheterna i stället för problemen!
