I fabeln om pojken och vargen möter man den unge fåraherden som av tristess ropar att vargen kommer. Men när byborna väl kommer till undsättning möts de till sin förvåning av inget mer än pojkens skratt. De inser att han lurat dem. Ändå drar pojken det kortaste strået. För när vargen väl kommer är det ingen som sluter upp.

Sällan har fabeln varit så passande som just nu i den kulturpolitiska debatten. När man läser Ulf Erikssons artikel om alliansens kulturpolitik får man känslan av att det råder nödår för kulturlivet. Ja, Eriksson finner sakernas tillstånd så allvarligt att han menar att de ”kulturpolitiker som på några år raserar vad generationer på ett partiöverskridande plan byggt och konsoliderat bör få skämmas inför historien”. Hårda ord.

Men det är alltid de tommaste tunnorna som bullrar mest. För märkligt nog innehåller Erikssons vidräkning få konkreta exempel på vad som gör honom så upprörd.

För att klargöra saker och ting är det kanske lägligt att förmedla vad som hänt med kulturpolitiken i Stockholm, där jag själv varit folkpartistiskt kulturborgarråd sedan alliansen tog över makten i Stadshuset 2006. Låt mig ge några exempel.

Stockholms stad har storsatsat på folkbiblioteken. 2006 hade Stockholms stadsbibliotek ett anslag om 223 miljoner kronor, samma siffra för 2011 var 277 miljoner. Denna dramatiska anslagshöjning har vi genomfört eftersom vi tror på den fria kunskapsbildningens betydelse i ett fritt och demokratiskt samhälle med fria medborgare.

Stockholms stad har målmedvetet satsat på teatern. Stockholms stadsteater hade 2006 ett anslag om 196 miljoner kronor, samma siffra för 2011 var 220 miljoner. Stadsteatern är i dag Nordens ledande teaterscen och lockar ständigt fler besökare. Ja, faktiskt så många att de förra året hade fler besökare än någonsin tidigare.

Stockholms stad har ökat stadens anslag till det fria kulturliv som äger rum utanför stadens egna institutioner. Under mina år som kulturborgarråd har stödet till det fria kulturlivet ökat från cirka 70 miljoner kronor till 116 miljoner kronor 2011. Denna anslagsökning har vi genomfört eftersom vi vet att mycket av den konstnärliga förnyelsen äger rum just i det fria kulturlivet.

Samtidigt som vi har genomfört dessa satsningar, har vi dock varit väldigt tydliga med att kulturlivets roll i samhället inte enbart beror på de offentliga anslagens storlek. För stadens egna kulturverksamheter handlar det i lika stor utsträckning om att verksamheterna är tillgängliga på platser och tider som passar medborgarna, och att vi ständigt ser över verksamheternas kostnader så att anslagen inte äts upp av ökade lokalhyror.

Men det handlar också om att staden spelar en aktiv roll i att se till att andra aktörer än de offentliga ställer ekonomiska medel till kulturlivets förfogande så att kulturlivets samlade finansiering ökar. De satsningar vi drivit igenom och den politik vi fört bottnar i min tro på att kulturen är ett omistligt verktyg för individens emancipation.

Men låt mig tala klarspråk: att inte ställa krav på kvalitet, konstnärlig förnyelse, tillgänglighet och relevans är att försumma kulturpolitikens uppdrag, och innebär i förlängning att kulturens roll i vårt samhälle reduceras.

Men tillbaka dit vi började. Eriksson borde fundera över vems ärende han går när han ropar varg. Den dag kan komma då vi som försvarar en offentlig finansiering av den kultur som inte överlever på kommersiella villkor måste dra ut i strid. Då får det inte vara som för fåraherden i fabeln, att ingen kommer när det vi önskar rädda verkligen är i fara.