Henrik Nerlund förflyttar debatten om var nya märkesbyggnader ska placeras – i eller utanför innerstan – till att försöka skyla katastrofen Stockholm Waterfront Building (SWB). Artikeln argumenterar för att den nivå som denna byggnad fått ska vara normgivande för resten av Västra city – området kring Stockholms central. Allt i det goda syftet att skapa en ”välkomponerad helhetsmiljö” runt Stockholms central.
Nerlund kan inte – och vill kanske heller inte – kritisera de stadsbyggnadsborgarråd som skapat katastrofen SWB: Kristina Alvendal och före henne Michael Söderlund. De tätt sammanpackade, alltför breda (jämför med Hötorgsskraporna) hotell- och kontorsdelarna har redan en höjd som överskrider Stadshusets ryggås och som i många väderstreck därför utgör en trist bakgrund till ett förminskat Stadshus.
Klara kyrka skulle med sitt torn också få vara med och bestämma kommande hushöjder. Men redan i dag skyms dess vackra torn av SWB. En liten obegriplig spets av spiran sticker upp bakom en tjock, fyrkantig svart låda, när man ser ut över staden från Västerbron.
Problemet är att SWB redan är för stor. Ett annat test på det är att se perspektivet från järnvägsbron mot Kungsklippan. De stiliga funkishusen på Kungsklippan har krympt till ointressanta obetydligheter.
För att skyla denna katastrof har Nerlund en listig idé att bygga andra, lika stora hus i anslutning till SWB. För att bädda in katastrofen så att den inte framträder ensamt i sin monumentala gräslighet.
Kunde man riva postterminalen, så ska man väl kunna riva SWB. Börja med att ta bort det åbäkiga pinnarrangemanget runt konferensdelen. Det är inte vackert. Det framgår klart att det inte fyller någon funktion. Det försöker bara göra sig till.
