Som man frågar får man svar. En stor del av responsen på mina bitvis spetsiga synpunkter på högern har haft sina egna uddar. Men det har också funnits klargöranden.
I centrum står förhållandet mellan konservativt och liberalt. Som både P J Anders Linder (på SvD:s ledarplats och blogg) och Johan Lundberg (på Axessbloggen) påpekat finns en kombination, liberalkonservatismen. Den står upplysningen nära, och därmed har vi att göra med ett slags sekulär treenighet. Så ser det intellektuella samförståndet ut till höger, och så har det sett ut under årtionden. Fast modellen kan balanseras olika. Hos exempelvis Lennart Berntson saknas det konservativa inslaget nästan helt.
Högerns tankearbete bör bestå i att granska treenigheten närmare. Det sker också när Linder skiljer mellan olika typer av upplysning och konservatism, likaså när Lundberg pekar på upplysningens bakgrund i renässansen, medeltiden och antiken. Plötsligt visar det sig att det inte alls är så enkelt med förhållandet mellan förnuft och tradition. Förnuftet kan i vissa förvridna former vara destruktivt, traditionen någonting mer än fördomar.
Men liberalismen och konservatismen står i motsättning till varandra (perfekt illustrerat av konservative Roland Poirier Martinsson och liberale Johan Norberg). Liberalismen emanciperar, konservatismen försöker rädda det den anser vara värt att rädda. Översätts det till liberalkonservatismens spänningsfyllda modell innebär det att det konservativa får uppgiften att kompensera när frigörelsen skapar obalans. Om den motsättningen inte klargörs uppstår en kortslutning. Men Lundberg ser konflikten när han i ett blogginlägg (22/2) anbefaller en konservativ kur mot globaliseringens avigsidor, mot en nivellering som han ger liberala förtecken. I fredagens DN argumenterade så Johan Tralau för att modellen kan behållas – om bara konservatismen får större inflytande på resonemangsäktenskapet.
Det finns andra kortslutningsrisker i högerns konsensus. Främst gäller det vad som kan stimulera tänkandet. För Berntson finns det extremister som omväxlande burit bruna och röda skjortor, medan det förstås ska vara en ljusblå. Linder talar om en kontinental konservatism som väl till skillnad från den anglosaxiska är auktoritär (vilket klokt nog ströks när hans bloggkommentar blev en inträngande ledarkrönika). Det ger en påminnelse om att en tankekontinent stängs ute, från Hegel till Gadamer.
Kortslutningen uppstår definitivt när avfärdande ersätter argumentation. Magnus Eriksson föreslog att en tänkande höger kunde läsa lite Heidegger, men det har avfärdats av Berntson och Norberg med att tysken var nazist. Så enkel är saken bara för dem som tagit del av Heidegger i debattböcker där hans år som universitetsrektor i Nazityskland 1933/34 – ett ödesdigert felsteg – står i centrum. Men Heideggers hermeneutik, då? Hans uppgörelse med nationalsocialismen, inledd redan 1934?
Jag har en betydligt öppnare inställning till vad som är tänkvärt. Man kan likt filosofen Robert Spaemann hålla förnuftet högt och ändå ta sig an kritiken av upplysningen hos Adorno och Horkheimer i ”Upplysningens dialektik”. Det går alldeles utmärkt att följa Nietzsches och Heideggers kritik av nihilismen, utan att för den skull bli irrationell eller acceptera de båda filosofernas problematiska sidor. Gör det mig till vänster eller höger? Det är mig egalt.
Det var välkommet att KD:s Göran Hägglund lät sig synas på kultursidorna. Men hur uppiggande det än är att se att Thomas av Aquino kan inspirera KD är det trist att se hur resonemanget likafullt landar i skattefrågor. Dessutom hoppas jag att en kristdemokratisk kulturpolitik avhåller sig från att låta provokation bli ett kriterium för dålig konst. I vissa ögon är till exempel figurativ konst av norskt snitt högst provocerande. Det anser inte jag även om jag inte är helt begeistrad.
Johan Lundberg efterlyste andra ställningstaganden av mig. Jag är inte nationalist. För frågan om ”livets helighet” får jag hänvisa till min bioteknikkritiska essä ”Gränser” i antologin ”Medvetande, genetik och samhälle” (2007). Vissa saker bör inte förkortas.
Till sist: klagar nu någon över att högerns tänkande saknar utrymme i svenska medier? Jag tror att debatten allmänt har lett till ökad självinsikt.
