Humanisterna har fått befogad kritik för sin kampanj ”Gud finns nog inte”. Göran Rosenberg, Ola Larsmo, Ola Sigurdson och jag själv har undrat vad Humanisterna vill. Några kritiker, inklusive jag själv, har sett faror med att de riskerar att skapa främlingsproblem. Det är en fara som Sturmark viftar bort med att hänvisa till en icke namngiven muslimsk kvinna som uppges gilla kampanjen (SvD 2 juli). Men frågan gäller ju vilka som har intresse av att använda sig av Humanisternas retorik och bildspråk i destruktiva syften. I min artikel tar jag upp en rad frågor (SvD 29 juni). Jag diskuterar sådana problem som uppstår när de i sin kritik av religioner saknar vilja eller förmåga att nyansera beskrivningen av religiöst och sekulärt – eller utnämner sig själva som ensamma företrädare för förnuftet.
Allt detta väljer Sturmark att bortse från och glider undan med att säga att ”kritiken inte är konkret”. Sturmark antar att vi som kritiserar kampanjen har blivit skrämda, att vi är rädda för ett ”samhälle där alla har rätt till sin egen tro”. Men jag är inte rädd. Borde jag vara det? Hur många öppna dörrar är Sturmark beredd att slå in, innan han upptäcker tvärdraget i sina egna argument?
Humanisterna har en viktig uppgift i att kritisera förtryck som sker i religioners eller ideologiers namn. Men den uppgiften är de inte ensamma om vilket Sturmark låter påskina. Sådan kritik är ständigt levande inom religioner och vid akademiska lärosäten. Kritik av religion är inget som Humanisterna har kommit på, utan är avgörande inom teologins och filosofins historia. Mitt problem med Humanisterna är inte att de finns utan att de målar upp en fiendebild av religioner som bara de själva känner igen.
Ett exempel på hur religioner kan bidra till dialog och förståelse mellan kulturer är dokumentet ”A Common Word Between Us and You” från 2007. Det undertecknades av 138 ledande muslimer världen över och var adresserat till världens kristna ledare. Initiativet togs i kölvattnet efter Muhammedkarikatyrernas konflikter. Ett syfte med dokumentet var den muslimska världens officiella närmande till den kristna, baserat på det vi har gemensamt och inte det som skiljer oss åt. Ett annat syfte var att markera gentemot antidemokratiska krafter inom den muslimska världen. Det var i denna anda som Obama höll sitt tal i Kairo för en dryg månad sedan. Detta är exempel på fredsbyggande mellan religioner, vilket är en utveckling som främjar demokrati världen över. Därför är det ett misstag av Humanisterna att tro att det är religioner per se som bör bekämpas.
