Religion är personlig, men inte privat. Den berör alla mänskliga relationer, även de politiska. Den som vill begränsa religion till en privatsak vill i själva verket avskaffa religionen.
Religion är intimt förbunden med vår mänskliga relationsförmåga. Religion organiserar vårt förhållande till allt och alla. Den rör alla våra relationer och inte bara min relation till mitt eget jag. Vi människor relaterar till andra människor, till naturen och universum, men även till oss själva och möjligen till Gud. Om man definierar religion som människans samlade relationalitet, kan man dra slutsatsen att alla människor kan sägas vara på ett eller annat sätt religiösa.
Detta betyder emellertid inte att all religion är bra. Religion är och förblir ett tvetydigt mänskligt fenomen. Det går inte att förneka att religion kan vara farlig. Alltför ofta konfronteras vi med rapporter om religiöst argumenterande självmordsbombare, fundamentalistiska bibelförsvarare, islamistisk hatpolitik, slutna sektvärldar och så vidare. Men att dra slutsatsen att all religion därför borde avvecklas vore lika dumt som att säga att människan borde avskaffas för att hon är kapabel att göra det onda. Istället behöver vi en offentlig diskussion om religionernas konstruktiva potential för den kulturella, sociala och politiska utvecklingen (inte bara) i Sverige. För att kultivera religion krävs arbete. En offentlig, kritisk och självkritisk teologi är rustad att hjälpa till.
Religionernas potential till emancipation och till förtryck måste diskuteras lika offentligt som förnuftets potential till emancipation och till förtryck. I Sverige finns en utbredd och okritisk tro på det mänskliga förnuftet. Denna tro överraskar ofta invandrare som flytt hit från skoningslöst ideologiskt förtryck i förnuftets namn. I Sverige pågår en debatt om religionens onda sidor, dock saknas fortfarande en initierad debatt om religionens emancipatoriska potential liksom om upplysningens ideologiska sidor. Frånvaron av en öppen diskussion om människans religiösa dimensioner berövar den svenska offentligheten möjlighet att skilja mellan gott och ont i de enskilda religionernas doktrin och trospraxis. Dessutom försvåras diskussionen om religioners samexistens i vår pluralistiska demokrati.
Den svenska politikens neutralitet i religionsfrågor är både naiv och farlig. Övergången från en statskyrkligt religiös monokultur till en pluralistisk kultur där många religioner och världsåskådningar möts kräver mer än att staten och Svenska kyrkan har skilts åt och staten nu antagit en neutral hållning i alla frågor angående religion. Statens reträtt från religionspolitik i kombination med den offentliga ideologin att religion är privatsak leder till att religionens relationsgestaltande och politiska potential förträngs från sin naturliga plats i samhället och reduceras till en okritisk underground där den lättare kan jäsa och muteras till fundamentalistisk aggression. De som arbetar för att religion reduceras till den privata sfären bär medansvar för religionens möjliga mutationer till det onda.
Frånvaron av diskussion om religionens politiska roll och betydelse gör den svenska kulturdebatten ensidig och torftig. Religionernas visionära kraft och sociala kompetens tas inte till vara. Religionerna förväntar något av denna värld. De vill upptäcka mer av livets mysterium och sammanhang. Deras långa minne och omfattande bidrag till förståelse av människans väsen och gudsrelation och deras protester mot all reduktion av människan till objekt inom olika samhällskalkyler utgör en kraft till förändring. Folkhemmets socialingenjörer känner sig störda av religionernas utmaningar av en samhällsorganisation där statens institutioner gärna uppträder som upplysta arvtagare till religionernas roll att gestalta mellanmänskliga relationer.
Men staten kan aldrig ersätta mellanmänskliga relationer av kärlek, hopp och tro och deras gemenskapsbyggande energi. Tvärtom: ett samhälle där dessa dygder inte kultiveras, debatteras och uppmuntras saknar framtid. Kanske hänger den märkliga relationslöshet och ensamhet som många invandrare upptäcker i det svenska samhället ihop med den undertryckta roll som religionerna fått spela i detta land.
I Sverige pågår en kamp om människan och om konstruktiva sätt att gestalta mänsklig gemenskap. Staten kan inte organisera de primära mellanmänskliga relationerna och religionerna får inte. Istället har en sekulär enhetsmoral etablerats som har intagit den tidigare enhetskyrkans plats. Denna ideologi, som gärna presenterar sig som vetenskaplig, vill skapa ett enhetligt sekulariserat samhälle med en enhetlig värdekanon. Att utmana denna repressiva enhetsföreställning är en av religionernas viktigaste uppgifter i dagens Sverige.
Samtidigt växer statens ansvar som beskyddare av den fria religionsutövningen. Staten måste garantera religionens frihet inte bara gentemot ett sekularistiskt religionsförtryck utan även gentemot olika försök från enskilda religiösa rörelsers håll. Både stat och religion måste först lära sig att hantera sina nya roller i vårt pluralistiska samhälle. Denna process förutsätter dock en radikal kompetenshöjning: en ökad kunskap om religionernas utveckling, deras roll i ett pluralistiskt samhälle och deras möjliga bidrag till Sveriges, Europas och världens framtida utveckling.
Den offentliga diskussionen om religionerna får emellertid inte reduceras till blott en debatt om religion. Snarare krävs det att religionerna själva får en röst i denna debatt. Teologin kan kombinera den kritiska kunskapen både inifrån och utifrån religionerna. Det är betryggande att det fortfarande finns teologiska resurser i Sverige som förmår utmana såväl gamla som nya former av förtryckande enhetlighet. Får och vill teologerna i Sverige ta sitt ansvar eller kommer de att försvinna i enhetlighetens träsk?
Werner G Jeanrond är professor i systematisk teologi i Lund. I dag och imorgon medverkar han vid ett symposium på temat Teologins offentlighet som Centrum för teologi och religionsvetenskap vid Lunds universitet arrangerar. Medverkande föreläsare är bland andra professor Gösta Hallonsten, docent Ola Sigurdson, ärkebiskop em K G Hammar, Lunds nya biskop Antje Jackelén, etikforskaren och SvD-skribenten Ann Heberlein, författaren Björn Larsson och SvD:s kulturchef Carl Otto Werkelid.
