Jesús Alcalá anser att det inte går att skilja på tro och vetande (SvD 23/5). Här faller han in i den fruktlösa debatt som under senare decennier drivits från postmodernistiskt håll. Alla sanningar – sägs det – är subjektiva: jag har min och du har din. Men att inte ens försöka hålla isär tro och vetande dödar alla försök till seriös dialog. Alla påståenden har inte samma tyngd. Om så vore fallet skulle SMHI:s meteorologiska prognoser hamna på samma nivå som metoden att spå väder med aborrfenor.

Tro är en sak, vetande något annat. Tror gör man på sådant som man inte vill konfrontera med vetenskapens metoder. Det må vara vad som helst i religionsfrihetens namn.

Att däremot som Humanisterna plädera för ett sekulärt samhälle är ingen ”tro”, utan ett ställningstagande byggt på en dyrköpt erfarenhet: individuell frihet uppnås bäst i ett öppet samhälle där olika religioner kan samexistera utan att någon av dem tillåts styra politiken.

Alcalá bekymrar sig för hur Humanisterna definierar begrepp som vetenskap och förnuft. Men vi håller oss inte med några egna definitioner; vi ansluter oss till de rådande inom vetenskapssamhället. Vetenskap är inte en uppsättning färdiga svar. Det är en metod att pröva och inte minst ompröva påståenden. Idag råder stor konsensus om att den kritiska rationalismen är ledstjärnan – inte någon naiv positivism eller övertro på vetenskapens roll i samhällsutvecklingen.

Förnuft är förmågan att kritiskt granska varje utsaga och inse att också vetenskapen kan leda fel. Förnuftet må som alla andra begrepp ifrågasättas, vilket också skett inom klassisk filosofi. Men till slut kommer man obönhörligen till den punkt då man måste fråga sig vad man vill se som ersättning för förnuftet.

”Vart ska befrielsen, vetenskapen och den fria forskningen leda människan?”, skriver Alcalá. Det må var och en ta ställning till utan att hindras av förutfattade meningar, dogmer eller censur.

Alcalá gör stor affär av att Humanisterna skulle tiga om den historiska grunden för våra uppfattningar. Biologen Julian Huxley var president på IHEU:s stiftelseskongress 1952, i kraft av sin roll som grundare av Unesco. Någon annan roll i rörelsen har han inte haft. Huxley intresserade sig för den biologiska forskningens möjligheter att förbättra människan med hjälp av genetiken. Han var ett barn av sin tid.

Däremot har vi inte funnit några belägg för att han – som Alcalá hävdar – föreskrivit tvångsåtgärder. Påståendet att eugeniken skulle vara humaniströrelsens ledstjärna – dess ”hidden agenda” – är absurt. Lika fräckt som att hävda att eugeniken idag intar en central plats i Socialdemokraternas, Moderaternas eller Centerns program, enbart för att dessa partiers föregångare en gång stödde riksdagsbeslutet om steriliseringar.

Hur långt tillbaka i tiden är människor ansvariga för vad som kan ha sagts för länge sedan? Vi kan inte rakt av tillämpa dagens moraluppfattning på gångna tider. Samtidigt kan ingen förneka sin historia; det gäller såväl Humanisterna som alla andra. Det kan finnas gärningar eller texter som vi har all anledning att ta avstånd från. Vi gissar att det längst ner i SvD:s arkiv finns klipp som ingen idag ansvarig på tidningen för ett ögonblick ens skulle överväga att stödja.

Det är svårt att se vad som egentligen är syftet med Alcalás kritik av Humanisterna. Humanismen står i direkt motsats till rasbiologiska ideal, och det faktum att vi konsekvent tar strid för mänskliga rättigheter – inte minst kvinnors rätt att slippa religiöst förtryck – kan man inte rimligen kritisera om man inte själv har en religiös och reaktionär agenda.

Levi Fragell

Staffan Gunnarson

Christer Sturmark

Alcalá svarar: Fragell, Gunnarson och Sturmark slingrar sig och håller tyst om så gott som allt jag ifrågasatte i min artikel. I svaret står inte ett ord om Humanistunionens (IHEU:s) krav på sterilisering av kvinnor och män. Inte ett ord om Humanisternas lobbygrupp för fri bioteknologisk forskning. Inte ett ord om Humanisternas nuvarande samarbete med forskningsstiftelser som vill använda biotekniken för att ”omforma människan på sätt som vidgar mänsklighetens gränser”.

Jag skrev om hur Fragell vid invigningen av IHEU:s Bioethics Center år 2005 berömde Julian Huxleys idéer, om hur begeistrat han uttryckte sig över bioteknologins möjligheter att designa mänskliga varelser och manipulera embryon till att bli intelligenta babies.

Samme Fragell, liksom Gunnarson och Sturmark, väljer nu tystnad i sitt svar.

Och bortom tystnaden och krumbukternaett enda låtsas-inte-veta.

De tre säger sig inte ha funnit belägg för att Julian Huxley föreskrivit eugeniska tvångsåtgärder. Inte? Då har de inte sökt, för Huxley föreslog faktiskt tvångsåtgärder – i sina böcker, föreläsningar, idéförslag till Labor Party och i brevväxlingen med bland andra Bertrand Russell.

De skriver också att Huxley inte haft någon annan roll i humaniströrelsen än den att ha varit president på IHEU:s stiftelseskongress. Det är osant. Huxley var med och grundade IHEU. Han var rörelsens främsta idégivare. Han har själv skrivit om det och IHEU:s dokument bekräftar det. Att så är falletstår att läsa bland annat i ”International Humanist and Ethical Union 1952–2002”, en bok som Humanisterna själva givit ut.

Förresten: för de svenska Humanisterna är Huxley – så skriver de i de egna handlingarna – ett ”viktigt namn i humanismens historia”. Nej, Huxley var inte, oftast inte i varje fall, ”ett barn av sin tid”. Många av hans eugeniska förslag är från 60-talet.

Och, nej, det handlar inte, för det mesta inte i varje fall, om att ”tillämpa dagens moraluppfattning på gångna tider”. Mina exempel på Humanisternas förtjusning i ”science for excellence” är från vår egen tid.

Jesús Alcalá