Granskningen av demokratin är en central journalistisk uppgift som ofta sköts väl i Sverige. Men jag har märkt, också hos mig själv, en tendens att använda ordet demokrati på ett slentrianmässigt, blott retoriskt sätt.

Slagord som nätdemokrati, deltagande, jämställdhet och ickerasism med mera har sitt klara berättigande. Men demokratin kommer att misslyckas med att möta nya utmaningar om vi nöjer oss med att frossa i egalitära paroller.

Demokratidiskussionen borde med andra ord kylas ned litet, bli mindre svärmisk och mer illusionslöst analytisk. Samtidigt behövs en återupptäckt av kulturjournalistikens möjligheter härvidlag. Men i stället för kulturdebatt och -analys orkestreras i ökande omfattning de humanitära kodorden, liksom sentimentala personangrepp och utspel på ren kåserinivå.

Det finns anledning att pröva tanken att det inte alls är någon hjärtlös avantgardism över folks huvuden som har lämnat utrymme åt marknadshegemonin inom kulturpolitiken, utan just frånvaron av kyla och analys i kulturdebatten på senare år. Kulturpolitikerna har förstått att folk som ägnar sig åt parollhumanitärt tjatter och analysfattigt positionerande är ofarliga.

Inom kulturfältet i Sverige pågår som vi vet en revolution uppifrån: en aggressiv bortmontering av grundbultarna i en kulturpolitisk samförståndsbro över partigränserna som har burit generationer av skapande och upplevelsesökande och reflekterande medborgare.

Kortsiktiga projektstöd och infantila uppmaningar till konstnärligt irrelevant entreprenörskap skall ersätta det varaktiga stödet till teatrar, konstnärer, filmare och andra. I en mycket välbesökt debatt på ABF-huset i Stockholm den 8 februari, arrangerad av tidskriften 10-tal, fick denna problematik perspektivrik belysning.

Författaren Ulrika Kärnborg, teatercheferna Sophia Artin (Galeasen) och Martina Montelius (Brunnsgatan fyra) samt chefen för Tensta konsthall Maria Lind samtalade med DN:s före detta kulturchef, numera oberoende publicisten Arne Ruth om den här överhetsrevolutionen.

När marknadshegemoni och optimeringsdyrkan vinner mark, sker det på bekostnad av den kulturella och politiska nyfikenheten. Överallt i detta Europa som nu fräts sönder både ovanifrån, finansiellt, och underifrån, av antipolitiska stämningar, minskar människors politiska deltagande.

En ”rädslans kultur” breder ut sig, för att parafrasera titeln på före detta El País-redaktören, journalisten och ekonomen Joaquín Estefanías nya bok ”La economía del miedo” (Rädslans ekonomi), om hur människor har disciplinerats under finanskrisen.

Estefanía skriver: ”I dag handlar det inte bara om de gängse formerna av rädsla för döden, helvetet, sjukdomen, ålderdomen, kriget, hungern, den radioaktiva strålningen, naturkatastroferna, miljökatastroferna, utan också /…/ om en ’marknadens diktatur’ som visar tendenser att vilja inskränka det senaste halvseklets erövringar när det gäller medborgarnas sociala förmåner och ekonomi.”

Många i min generation är vana vid att se på sig själva som medborgare i ett land där anställda på bibliotek, kulturredaktioner, bokförlag, museer och andra kulturenheter bedriver ett aktivt arbete för att förstå och reflektera kring kulturfenomenen: nya litterära verk, ny konst, ny film, ny filosofi med mera.

När en ung författare kom till sitt förlag i början av 80-talet kunde vederbörande få se redaktörer och förläggare sitta och läsa och diskutera kulturtidskrifter, även internationella som cirkulerade i huset.

Personalen på landets kulturredaktioner kunde vid den tiden ägna rätt mycket energi åt att förkovra sig på detta sätt. Vi vet alla att ett annat företagsklimat nu råder inom media och andra kulturbärare, och det har säkert funnits skäl att trimma organisationerna. Men pendeln har sedan länge slagit över för långt.

Den optimering som skett av verksamheterna har alltså drabbat besinning och nyfiken omvärldsanalys hårt, vilket märks hos många kulturförmedlande institutioner i dag. De anställda tycks huka, kuschade av de privilegierade skiktens variant av den rädslans ekonomi som Estefanía analyserar i sin bok.

Vi fria författare och skribenter är i viss mening särskilt utsatta, eftersom åtskilliga av oss saknar säker inkomst. Men vi har också trumf på hand i form av möjligheten att söka många olika uppdragsgivare, och vi delar med våra kolleger inom andra konstarter resurser för att bilda nätverk och mindre och ibland mycket stora offentligheter där åtskilligt kan hända.

Arne Ruth lade i debatten på ABF fram ett förslag till nätverksbaserad motreaktion som vetter bortom självömkan: vi bör ta heder och ära av de beslutsfattare som är ansvariga för sakernas tillstånd i dag. De kulturpolitiker som på några år raserar vad generationer på ett partiöverskridande plan har byggt och konsoliderat bör få skämmas inför historien. Det var ett bra förslag som säkert redan, att döma av stämningen på 10-tals debatt, är på väg att realiseras.

Om alltså diskussionen kring demokratin i stort behöver bli kyligare och mer illusionslös, just för att försvara de demokratiska kärnfunktionerna, så behöver kulturskaparna nu sluta hänga med huvudet och upphöra med sitt passivt aggressiva mummel.

Det är dags att gå till attack mot entreprenörsideologins kamouflerade amatörism inom kulturpolitiken och aktivt arbeta för att i uppdaterad form återupprätta de i grunden sunda kulturpolitiska målen från tiden före alliansen. Dessa mål är nämligen ingenting som har tillkommit utan motstånd, lika litet som konstarternas utrymme i samhället generellt är någon självklarhet.