I Kristdemokraternas principprogram finns knappt en rad om kalla kronor och ören. Däremot över 150 sidor politiska principresonemang med en inledning kring kristdemokratins värdegrund som, vill jag påstå, är det mest kvalificerade idépolitiska dokument något svenskt parti idag kan uppvisa.
Det är en läsning som gör mig stolt över mitt parti. Och som jag kan rekommendera Erik Wallrup, som ju i SvD 8/2 deklarerade sin saknad över intellektuellt djup inom borgerligheten.
Även om min specifika ideologiska inriktning, inte minst mot bakgrund av det självständiga tankearbetet hos sådana som Thomas av Aquino, Jacques Maritain och Wilhelm Röpke, leder mig till att kalla mig just kristdemokrat och ingenting annat.
Hur som helst, i sak finns anledning att komma med ett påpekande. Nämligen att Wallrup, hur rätt eller fel han än har om de intellektuellas tillkortakommanden, inte verkar reflektera över att det skulle finnas ett idéliv även inom politiken.
Just Wilhelm Röpkes analys av det moderna samhället, det han kallar massamhället, är högst relevant för svenska förhållanden, varför jag haft anledning att referera till honom många gånger.
Röpke tecknar en helgjuten ideologisk motbild till ett kollektivistiskt högskattesamhälle som Sverige. Han talar om en ekonomi som borde vara genuint decentraliserad i det att resurserna har förts nedåt i samhället, från stora centrala system, till de enskilda hushållen. Detta inte främst av nationalekonomiska skäl – utan för att det civila samhället brister under trycket av en alltför resurskrävande statsmakt.
Allt för höga skatter gör i praktiken medborgarna egendomslösa, och i det berövade sin värdighet. Hela samhället blir med nödvändighet byråkratiserat, standardiserat och likriktat. Människan blir ett medel, en funktion, snarare än ett mål.
Därför blir ett massamhälle också oroligt. Kulturella, moraliska och sociala sammanhang slits sönder och människor förlorar sin känsla av mening och sammanhang. Motsättningar uppstår mellan grupper.
De senaste årtiondenas politiska debatt har innehållit en tydlig dimension av hur människor ska kunna bli mer oberoende. Av sina föräldrar, sina barn, sin släkt, sina sociala nätverk – och därtill oberoende av vilket arbete man har för sin inkomst. Detta med resultat att vi istället har blivit gränslöst beroende av den offentliga sektorn.
Mot bakgrund av höstens kulturdebatt blir frestelsen svår att inte också peka på Röpkes kultursyn. Hans uppfattning var att den provokativa konsten var ett uttryck för en slags förvriden individualism som i sin tur var ett resultat av massamhällets likriktning. Sprungen ur en anda av rastlöshet och otillfredsställelse ville den provocera, inte för att den var särskilt nydanande eller spännande, utan för att den helt enkelt inte stod ut med att närma sig något som hade något med tradition att göra. Rätt eller fel? Åtminstone tänkvärt.
Den värdegrund som vägleder ekonomen Röpke är så långt ifrån ekonomism man kan komma. Utgångspunkten är människan satt i ett balanserat förhållande mellan kultur, gemenskap och marknad. En strävan efter det mänskliga samhället snarare än det kortsiktigt mest effektiva.
Röpkes civilisationskritik är inte tidlös utan efterkrigstida. Den tjänar påfallande väl som såväl intellektuell som realpolitisk inspiration i ett så pass vänsterdominerat samhällsliv som det svenska.
Det ligger en del i kritiken att alliansregeringen har ägnat så mycket kraft åt det rena regerandet att man har försummat att frambringa den stora visionen om vilket slags samhälle man faktiskt vill ha. Och visst kan man om man vill hävda att det ideologiska biståndet från det intellektuella livet kunde ha varit starkare i det avseendet. Men det betyder i alla händelser inte att man helt kan bortse från den idéenergi som faktiskt finns inom de borgerliga partierna. Åtminstone inte när det gäller ett idéparti som Kristdemokraterna.
Kanske skulle de som efterlyst djupare och mer självständiga borgerliga tankar i den här debatten först ha öppnat redaktionsfönstren och intresserat sig lite mer för det politiska livet där utanför.
