Föreställ er att stadens nya bibliotek hade så moderna bokhyllor att bara pocketböcker fick plats. Problemet med en statligt subventionerad digitalisering av biografer handlar om just sådant som bakåtkompatibilitet, och att uppgraderingen är i det närmaste irreversibel. Det var detta min artikel (SvD 21/7) handlade om.
Anders Åkesson (27/7) tror att det är den statliga inblandningen jag oroar mig för och frågar retoriskt vad annars än att bevara kulturarvet som skulle komma i fråga för samhälleligt stöd. Sådana argument kan han spara till sammanhang där de behövs, som i diskussioner med allianskamraterna.
Biografernas digitalisering är i någon mening ofrånkomlig, men jag misstror dess framtidspotential. Anledningen till att GPS-tekniken eller DAB-radion utvecklades med statligt stöd, vilket Bengt Göransson anför i sin artikel (30/7), är att dessa, liksom järnvägen före dem, har infrastrukturella och militärstrategiska funktioner. Motsvarande förtjänster hos digitala biografer är svåra att hitta.
Jag vill också se det Snickars kallar för en ”progressiv digitalpolitik” (3/8), men jag kan inte se någonting progressivt i att utrusta döende biografer med digitala respiratorer; en lika spännande tanke som om staten skulle utrusta landets diskotek med ljudanläggningar för att kunna spela mp3-filer. Att se opera på digitala biografer må vara populärt för tillfället, men om ett antal år kommer vi först att skratta åt fenomenet, sedan glömma att det funnits: det är en lika uppenbar historisk parentes som det tidiga 1990-talets telefonteater.
Om det är tillgänglighet som efterfrågas, så kunde man hellre tänka sig att staten köper loss visningsrättigheter och lägger ut filmer på Pirate Bay eller live-sänder operaföreställningar på SVT Play.
Eller för att komma med ett verkligt radikalt förslag: ta de 100 miljonerna för digital uppgradering av biograferna och ge dem till Filminstitutet för att visa filmhistoriens skatter på 35mm-projektorer runt om i landet. På så sätt skulle biograffilmen ta ett annat steg än till den digitala domänen och hamna på museet, där den antagligen hör hemma.
Jan Holmberg är verksamhetsledare och arkivchef vid Stiftelsen Ingmar Bergman.
