Nästan hälften av alla kvinnliga skådespelare har blivit utsatta för kränkande behandling, sextrakasserier. Var tionde har varit med om att chefer ställt krav på sex för rollbesättning. Jesper Lindaus undersökning åt Ekoredaktionen ställer frågan varför detta inte släpats ut i offentligheten tidigare. Varför tycks så få ha slagit larm? En del av förklaringen finns i svaren som redovisades i radion: de utsatta vill inte verka kontroversiella och ”krångliga”.

Men det finns ett annat samband. Årtionden av osthyvling av resurser till teatern har skapat några av Sveriges mest otrygga arbetsplatser. Antalet fast anställda skådespelare minskar år för år. De allra flesta är frilansare, anställda för en enda uppsättning. De stora institutionerna har anställningsstopp. Nästan inga unga har fast jobb. Makten hos regissörer och chefer att välja bland frilansarna är absolut.

Mer än varannan skådespelare är arbetslös någon gång under året. I genomsnitt är skådespelare och dansare arbetslösa i minst 100 dagar per år. Dessutom har de Sveriges högsta a-kasseavgift. Det är självfallet frivilligt att bli skådis, med de stora risker för arbetslöshet som finns. Men att ensemblerna minskar år för år får konsekvenser.

Mitt första offentliga politiska uppdrag var som suppleant i Stockholms stadsteater i början på 70-talet. Då hade teatern en fast anställd ensemble på cirka 100 skådisar. I mitten av 90-talet var jag styrelseordförande i teatern och vi hade 70 anställda. Nu är antalet nere i 28, fast man behöver fortfarande cirka 100 skådespelare varje år. Tre av fyra är frilansare.

Den mycket framgångsrike teaterchefen Benny Fredriksson är säkert glad för det. Han har pressats hårt av minskade statsbidrag och höjda hyror. Det är naturligt att en teater måste söka unik kompetens för varje roll. Men nackdelarna är både konstnärliga och sociala.

Vi riskerar en anglosaxisk typ av teater med mer av stjärnspel, och mindre av helgjutna föreställningar som kräver människor vana vid varandra och villiga att stå tillbaka just denna gång. Svensk teater har en styrka i att teaterns stjärnor, i trygghet om att deras tid kommer, kan ta en biroll i en föreställning. Ensembleteatern har varit en konstnärlig tillgång.

Den som har en fast anställning – hjälpligt skyddad av Lagen om anställningsskydd (LAS) – känner sig tryggare och i högre grad beredd att säga ifrån på egna och andras vägnar.

Lagen om anställningsskydd har kostnader. De framhävs varje dag i debatten. Arbetsgivare blir försiktiga med att anställa medan vikariat och projektanställningar breder ut sig eftersom man vill undvika att personer blir ”inlasade”. Lagen tenderar att gynna dem som redan finns på arbetsmarknaden framför de yngre som söker sig in. Däremot har det aldrig – och jag har genom åren haft ansvar för ett tusental anställda – varit särskilt besvärligt att avskeda personer när det varit nödvändigt. Det kan vara svårt och dyrt i småföretag, men för dem finns ett särskilt undantag.

Samtidigt är fördelen att anställningstryggheten gör människor tryggare, självständigare, mer ifrågasättande och långsiktiga. Åren i USA övertygade mig på den punkten.

När it-industrin kraschade 2001 fick åtskilliga unga svenskar i New York sluta. Jag ringde runt till några av dem. Samtliga hade fått gå på dagen, de flesta med 14 dagars lön. En hade fått mejl om att hon skulle lämna passerkortet klockan 12 och bara få en halv dagslön för avskedsdagen.

Det är självklart att ett sådant arbetsliv gör att företagen snabbt anpassar sig till nya förhållanden – men också att de anställda anpassar sig för att få behålla jobbet. Det europeiska systemet, med viss trygghet i anställningen, leder till att man som arbetsgivare måste vara långsiktig, se varje nyanställning som en investering.

Arbetstryggheten bidrar till att minska hierarkier, chefen kan inte hota med avsked om man inte håller käft. Det osäkra och auktoritära amerikanska arbetslivet spelar en roll för att ingen slog larm om finansskandaler eller om bristande flygsäkerhet. Med anställningstrygghet blir diskussionsklimatet friare på arbetsplatsen och anställda vågar ta initiativ.

Professor Göran Bohlin skrev för några år sedan i boken ”Faktor X” att ”konstruktivt ifrågasättande av givna rutiner och strukturer ofta tycks spela en avgörande roll för framgången i olika innovations- och läroprocesser”.

Otryggheten på teatern har sannolikt spelat en roll för den tidigare tystnaden kring sextrakasserierna. Ingen kan anklaga teaterledningarna för att de rättar mun efter matsäck. Men när matsäcken krymper varje år blir teatern en allt otryggare och tystare arbetsplats.