Kulturförvaltningens förslag till nya stödformer är svårsmält läsning. Man har inte bara pressat in alla lösenord som torde finnas med i politiskt korrekt önskelista utan tycks uppenbart orolig för att allt inte ska täckas in och intet glömmas bort. I realiteten innebär det en brutal och illa genomtänkt nedskärning av själva kärnverksamheten utan någon som helst konsekvensanalys.
I stället för att ägna sig åt sin egen grundverksamhet, den levande teatern, fordrar man att de fria grupperna ska ägna i stort sett allt arbete åt administration av en rad publikfrämjande verksamheter som kräver orimlig tid, orimliga kostnader, orimlig personalåtgång och detta inom vitt skilda områden, som man näppeligen kan kräva att de har specialkunskaper om. Var ska pengarna till detta komma ifrån? När ska teaterfolket hinna arbeta med sina produktioner?
Förslaget om inkallade referensgrupper ger det hela en svag doft av gammalsovjetisk kontrollapparat blandat med moderat konsumentideologi uppräknad med mångkulturella krumsprångsförslag. Hur ska man hitta människor som kan bedöma detta jättelika kulturfält och som har all nödvändig kompetens, insikter, integritet och ojävighet?
Förslaget lanserar dessutom ett nysvenskt begrepp, ”medborgarnas nöjdhet.” Jag känner definitivt ingen nöjdhet, då jag läser sida upp och sida ner med önskemål som tycks göra allt för att krossa det levande fält av professionella konstnärers verksamhet, som hittills ingen stockholmare visat sin onöjdhet med.
Hur ska de små fattiga teatrarna ha råd att betala denna gigantiska satsning på publikarbete med geografisk räckvidd, miljöarbete, tillgänglighet, etnisk mångfald, demokrati, jämställdhet (förvaltningen måste ha tänkt: det är väl inget vi har glömt?).
Förslaget är som ett byråkratiskt jättelego tillkommet utan intresse eller kunskap om teaterns egentliga vardag och verklighet. Förvaltningen kan inte ha en aning om tidsperspektivet i teaterns skapande och reflekterande process. Är det hela ändå inte ett genomskinligt önsketänkande att ta över en leklåda som man inte vet vad den innehåller och ersätta teatern med engångsförpackade events? Hur kan man komma på en sådan idé som att teatrarna ska dela lokal med andra intressenter för andra aktiviteter i akt och mening att förbilliga driften? Var ska då teatrarna förlägga repetitioner, skolföreställningar och annan dagverksamhet?
Bland kriterierna som krävs för de sökande teatrarna finns bland annat utveckling av det konstnärliga området, främjande av demokrati, förståelse och tolerans, plats åt det fria ordet, kunskap om nationella minoriteter, internationellt konstnärligt utbyte etcetera.
Både i Europa och i andra delar av världen sjuder det av nyskriven dramatik som vi tar emot och spelar, texter som tar upp sociala och politiska åkommor, som beskriver vånda och oro över sakernas tillstånd. Vad annat är dramatikernas teater än samhällets öppna diskussionsarena och platsen för det fria ordet?
Man stryper redan Kulturskolan, kulturhuset och bibliotekens verksamhet. Om kulturförvaltningens planer också är att rasera och bryta sönder de fria etablerade teatrarnas verksamhet, detta yngsta kulturarv, kommer den gå till teaterhistorien. Dock inte på det sätt som den kanske önskat!
