Humanisternas ordförande Christer Sturmark, prästen i svenska kyrkan Annika Borg och förre socialministern Bengt Westerberg, tillika regeringens särskilde utredare av främlingsfientlighet, rasism och intolerans, har inte gjort ett diskussionsinlägg i frågan om manlig spädbarnsomskärelse. De har krävt ett förbud. I den efterföljande debatten har de sedan förklarat sig missförstådda och misstänkliggjorda.

Men vad finns att missförstå? Oavsett vilka motiv som förbudsivrarna anfört för sitt krav så är det med stor precision riktat mot framför allt den judiska minoriteten i Sverige och skulle av så gott som samtliga judar uppfattas som grovt ingrepp i religionsfriheten.

Och vad finns att misstänkliggöra? Med kravet att förbjuda en av judendomens mest centrala och symboliska riter skriver Sturmark, Borg och Westerberg, medvetet eller omedvetet, in sig i en lång och ödesdiger historia av framförallt kristen antijudaism, vilket nogsamt framhållits av religionsforskarna Magnus Zetterholm i denna tidning (6 och 17/12) och Anders Runesson i Kyrkans Tidning (3/1). Att detta är det första kravet på inskränkningar i judiskt liv i Europa sedan andra världskriget är inte ett misstänkliggörande utan ett faktum.


Att förbudskravet så gott som uteslutande kommer från personer och grupper inom det majoritetssamhälle som saknar direkt beröring med frågan och inte från personer och grupper inom de två religiösa minoriteter som direkt berörs, ger det, som Lars Dencik påpekar (SvD 12/1), ett omisskännligt drag av etniskt och kulturellt översitteri.

Något inomjudiskt stöd för ett förbud får man i alla händelser leta med lupp efter (vilket förbudsivrarna onekligen gjort och nu ogenerat försöker krypa bakom i sina försök att undervisa judarna om hur de bör tolka sin tradition).

Nej, här finns ingenting att missförstå. Förbudskravet från Sturmark & co är koncist och kompromisslöst. Det är också okunnigt och vilseledande. Manlig spädbarnsomskärelse är inte könsstympning. Det är inte heller barnmisshandel. Det strider inte heller mot FN:s barnkonvention. Manlig spädbarnsomskärelse är i bästa fall ett medicinskt gynnsamt ingrepp och i sämsta fall ett väl beprövat (cirka tretusen år) icke-skadligt ingrepp av central kulturell och religiös betydelse för världens judar.


Det kan därvid jämställas med andra icke-skadliga fysiska ingrepp av icke-medicinsk karaktär som föräldrar självständigt fattar beslut om för sina barns räkning, vilket Kristin Zeiler och Anette Wickström har gett belysande exempel på (SvD 7/1).

Varför dessa ingrepp i ”barnets rätt” ska vara tillåtna medan brit mila förbjudas, försöker Sturmark & co inte ens förklara. Än mindre får vi veta vad de anser om alla de föräldrainitierade ingrepp av icke-fysisk karaktär som sätter bestående spår i ett barn långt innan det fått minsta chans att välja själv. Inte heller ett barndop låter sig göras ogjort, som teologen Susanne Wigorts Yngvesson klokt har påpekat (SvD 2/1).

Förbudsivrarna säger sig ta ställning för barnet (och insinuerar därmed att judiska föräldrar tar ställning mot barnet), men barnet i deras värld förblir en ren abstraktion, kliniskt befriad från familj, historia och kultur (för att inte tala om religion och tradition), omärkt av bestående ingrepp i kropp och själ, förutsättningslöst fri att välja sitt liv vid fyllda 18. I den mån faktiska föräldrars ansvar för högst konkreta barn nämns i deras debattinlagor så är det för att kräva att staten ska begränsa det.


Barnkonventionens artikel 3 har en mera liberal syn på saken och stadgar att konventionsstaternas omsorger om barnet ska utövas ”med hänsyn tagen till de rättigheter och skyldigheter som tillkommer dess föräldrar, vårdnadshavare eller andra personer som har lagligt ansvar för barnet”.

Med kravet på att staten ska förbjuda en tradition som av i stort sett samtliga berörda lagliga ansvarshavare uppfattas som ett genuint uttryck för omsorg om barnets bästa, ger de svenska förbudsivrarna uttryck för en social ingenjörsmentalitet som knappast hör hemma i ett samhälle baserat på människors förmåga att själva ta ansvar för sina liv. Än mindre i ett samhälle där religionsfriheten är stadfäst såväl i svensk grundlag (Regeringsformen 2 kap, 1§) som i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna (artikel 9).


Den kortsiktigt kanske allvarligaste effekten av förbudsivrarnas upprop kan annars begrundas i den veritabla flodvåg av intolerans och främlingshat som vällt fram i nätkommentarerna till denna debatt. Detta var kanske inte den avsedda konsekvensen av ett upprop med det föregivna syftet att värna barnets rätt, men det är den helt förutsägbara följden av ett upprop som i grova ordalag framställer judar och muslimer som utövare av mer eller mindre barbariska seder och bruk.

Att i ett skede när de främlingsfientliga krafterna växer sig allt starkare i Europa välja just denna fråga för att manifestera sin kamp för det ”sekulära” samhället, tyder i bästa fall på att Sturmark & co är omedvetna om den politiska och kulturella aggressiviteten i sitt krav. I sämsta fall inte.