Slagord kan vara effektiva. Ta följande formulering: ”vänsterkulturen har slutat tänka, och den till höger lyckas inte ens börja”. Den är bra, vitsig och leder till mothugg. Anledningen är att den inte är helt sann, bara delvis.
Den står att läsa i en precis utkommen italiensk bok om de intellektuella, ”I conformisti” (Konformisterna) av den liberale journalisten Pierluigi Battista. När han i en intervju diskuterar samma ämne preciserar han formuleringen om högern: det finns inga högerintellektuella, säger han, inga som har åstadkommit något värt att nämna under de senaste 20 åren i Italien (”Il sole 24 ore” 17/1).
Men så följde mothuggen. En vecka senare kom Angelo Mellone till tals, en ung konservativ professor i statsvetenskap. Han gav en lista på områden för en högerintellektuell: hävdandet av en nationell identitet bortom religiösa och etniska skillnader, försvaret för nationalstaten i globaliseringsprocessen, engagemang i frågan om förhållandet mellan livets helighet och biotekniken, en aktiv del i miljökampen, utvecklandet av en offentlig etik. Till den anbefallna läsningen hörde Ernst Jünger och Roger Scruton.
Det är inte så dumma förslag för en tänkande höger. Det är dessutom tanketeman som delvis kan spåras i de politiska framgångar som högern har haft i Nicolas Sarkozys Frankrike och i det England som väntar på David Cameron. Men hur står det till i Reinfeldts Sverige?
På de fyra gångna åren har inte mycket mer hänt än att en kulturutredning blivit illa tilltygad. Någon ny generation intellektuella har inte dykt upp i diskussionen, utan den gamla vänsterintelligentian har reproducerat sig. Om någonting kan utläsas så gäller det den estetiska debatten: ett slags kulturkonservatism har artikulerats i försvaret för figurativ konst och habilt berättande i romanen.
Annars? Johan Norberg skriver vidare på sitt globaliseringsevangelium och Johan Lundberg har tagit steget från kulturkonservativ SvD-skribent till kulturkonservativ chefredaktör på Axess – och en frenetiskt produktiv blogg. Båda har haft sina positioner långt tidigare.
Någonting som absolut går att känna igen från förr är underdog-mentaliteten. Den som tar upp kampen mot ”kultursidesvänstern” känner sig ”mobbad”, klagar över att ingen lyssnar och känner sig utfrusen. Det kan finnas hur många miljoner som helst i ryggen, dagstidningar som är liberalt eller kulturkonservativt präglade och numera också den fria tillgången till bloggandet. Ändå är det som om vänstern måste komma och säga ”o, tänk att vi hade så fel, vi ber om ursäkt”. Naturligtvis kommer det aldrig att hända, och det är inte ens eftersträvansvärt.
Ett annat mönster från förr är att den tänkande högern i vissa situationer slutar tänka (snarare än att den inte börjat). Jag skulle vilja kalla det för ”kortslutningskonservatism”. Den klagar över konst som blir för komplicerad, över tankegångar som blir för svårgripbara, över idéer som bryter mot det liberal-konservativa samförståndet. Den upprättar listor på tänkare som hamnar i giftskåpet – och då inte bara, som förväntat, vänstertänkare. Det handlar om intellektuell oförmåga, slapphet eller kanske bara ovilja. Vem vet?
Också Battistas bok lider av dessa problem. Den kan ses som en italiensk variation på ett tema som Paul Johnson spelade upp i sin våldsamma uppgörelse ”Intellectuals” 1988. Men Battista lämnar en öppning. Det finns inte bara två typer av konformism, en till vänster och en till höger, utan också en typ av ”irreguljära” intellektuella som bryter mot mönstren. Författaren Georges Bernanos var en sådan högertänkare, Simone Weil en sådan till vänster. Han hade också kunnat tillfoga Jünger (men det rimmar alltför illa med hans egen politiska hemvist).
Samtliga tre hade befunnit sig i läger som de sedan bröt sig ur. Och de gjorde det vid tidpunkter då det krävdes mod för brytningar – ett mod som berodde på sanningslidelse.
Mothugg?
Erik Wallrup är kritiker i SvD.
