Biblioteken skall vara en ”mötesplats mellan människor och berättelser och mellan människor och förmedlare- och mellan medmänniskor” skriver Pernilla Glaser i ett svar på min krönika om den misslyckade satsningen på tunnelbanebibliotek med dataspel i Stockholmsförorten Bredäng. Man skall även ”tro på det oväntade, det gemensamma, det gränsöverskridande, det personliga förhållandet, det uppsökande och det tillgängliga”.
Nej, för de där sakerna tror ju förstås inte jag på. Pröva det gamla politikerklyschatestet: lägg in ett ”inte” före varje utsaga i de citerade raderna och se vad som händer med argumentationen.
Pernilla Glaser ger i sin ganska oklara artikel prov på exakt den luddiga och till intet förpliktigande retorik som stora delar av biblioteksvärlden nu är förlorad i. Vem vill inte att bibliotek skall vara gränsöverskridande? Vem vill inte att biblioteksverksamhet skall bestå av möten mellan människor och berättelser? Men så länge man inte konkret formulerar vilka gränser det är som skall överskridas eller vad dessa luftslott skall fyllas med är de vackra orden tyvärr meningslösa.
Pernilla Glaser vill slå ett slag för bibliotekens rätt att få pröva sig fram och misslyckas. Det är en fin tanke. Tyvärr är den i dagens kulturpolitiska klimat en utopi.
För biblioteken i dag får faktiskt inte misslyckas. Biblioteken i dag kan inte ha en prövande hållning. Biblioteken i dag måste vara starkare och mer rakryggade än så.
Detta aktualiserades med isande klarhet i och med förra veckans besked om att Nacka kommun nu säljer ut samtliga sina sex folkbibliotek genom upphandling. Det innebär att biblioteken inom ett år kan komma att drivas helt eller delvis i privat regi. Det innebär också att biblioteken måste vara vinstdrivande för sin överlevnad. Att biblioteken måste spela på marknadens villkor som alla andra kommersiella aktörer.
Det är en utveckling som kan bli förödande. Det innebär att en av samhällets viktigaste fria utposter för yttrandefrihet och demokrati raseras. Kort sagt att hela folkbibliotekstanken faller som ett korthus.
Och med de tankar som redan nu florerar i biblioteksvärlden – där grundvärden som gratis tillgång till bildning och kultur till varje pris måste ersättas med tomma tidstypiska politikerfloskler – är det bara alltför lätt att föreställa sig vad ett bibliotek i fel händer skulle kunna förvandlas till. Hur kravet på vinst skulle påverka utbudet och verksamheten.
Denna utveckling kommer knappast som en nyhet för den som följt biblioteksvärlden mer aktivt de senaste 10–15 åren. Vi har kunnat se hur bibliotekslagen gång på gång har visat sig verkningslös, för att till sist ifrågasättas helt. Att detta händer först i Nacka är inte heller förvånande: här har vi länge kunnat se hur okunniga och klåfingriga politiker använt kulturen som experimentverkstad. Men att de skulle våga gå så här långt tror jag nog ändå förvånar många. Och risken finns att det bara är början.
