Kjell Östberg och jag är uppenbarligen ense. Det är inte lyckat med statligt regisserade historiekampanjer. Problemet är emellertid att det upprop han försvarar är tvetydigt. Forum för levande historia har två stora informationskampanjer på programmet. Likväl riktas uppropet endast mot kampanjen om brott i kommunismens namn, medan den om nazismens offer inte nämns. Varför uppropets arkitekter har sållat mellan statliga informationskampanjer framgår inte.

Min kritik betyder förstås inte att jag menar att forskarna som undertecknat uppropet saknar trovärdighet. Något sådant har jag inte påstått. Däremot skriver jag att uppropet förlorar i trovärdighet, eftersom endast den ena av de två kampanjerna kritiseras.

Flera har också liksom jag själv framfört kritik mot informationskampanjen om Förintelsen. Att många av de undertecknande forskarna inte tidigare hade den möjligheten eller inte ville är fullt förståeligt. Men desto större anledning fanns det därför att inbegripa denna kampanj i uppropet. Genom att låta bli försummades trist nog tillfället till en princi­piell protest mot kampanjhistoria i statlig regi.

Det positiva som uppropet kan föra med sig är en förnyad diskussion om historieforskningens och -förmedlingens roll i relation till staten. På ett övergripande plan måste staten självklart ha ­inflytande, men gränserna för ett skäligt och rimligt inflytande är otydliga och gråzonerna många. Där behövs fortlöpande debatt.

Kim Salomon är professor i historia vid Lunds universitet.