När man lägger fram nya förslag inom kulturområdet så har man ofta en fördel av att uppfattas som modern och framtidsinriktad. Man kan också rida på föreställningar om att det gamla är stillastående och i behov av uppfräschning. Bilden av ett stagnerat kulturliv i Stockholm med aktörer, som utan motprestation, förväntar sig kommunala bidrag år efter år målas upp

Madeleine Sjöstedt (FP) tar till alla dessa fula knep i sitt svar till teaterförläggare Berit Gullberg. Hon antyder att Berit Gullberg har varit med för länge och ingen kan bara förvänta sig en bidragscheck på posten. Och det nya måste fram. Ingen kommunikationsbyrå skulle kunna formulera det smartare. Kanske har även här Gullers Grupp fått rycka in med sin dyra expertis – som nu när man ”hjälper” kulturförvaltningen att läsa 30 remissvar – till en okänd kostnad. Förvaltningen vill ansvara för stora förändringar men vill eller vågar inte läsa och ta ställning till remissvaren själva.

Det skrämmande är vidare att det finns ett samband mellan kulturpolitisk stringens och förmågan att bevara yttrandefriheten. När Stockholms stadsmuseum säger nej till att hyra ut lokal för en debatt om Slussens framtid är det ett tydligt exempel. Är nästa steg att Kulturhuset måste garantera att inte fel ämnen tas upp av de författare som uppträder på den Internationella Författarscenen? Det är den typen av farhågor som väcks när man läser förvaltningens ordrika styrdokument.

Det förslag som förvaltningen sänt ut på remiss är fluffigt och osäkert skrivet. Det kännetecknas av bristande kulturpolitisk kunskap och det saknar verklighetsförankring. Konsekvensanalys saknas helt.

Det riskerar att förvandla ett konstnärligt starkt men underfinansierat kulturliv till en i ordets rätta bemärkelse ”bidragsberoende eventkultur”.

Om samma personer som tagit fram förslaget sedan ska försöka tillämpa det riskerar Stockholmarna att förlora mycket. Till exempel en scenkonst som levererat stora värden till stadens invånare. En fria gruppernas scenkonst som är en viktig del även av vår nationella kultur.

Berit Gullberg är värd respekt för sitt arbete för de fria teatergrupperna i Stockholm. Men därutöver är Stockholmarna värda ett mindre populistiskt kulturborgarråd, som är villig att ta en hederlig och saklig debatt.