Det är inte konstigt att Slussens framtid väcker rabalder. Av alla officiella förslag som varit på tapeten de senaste tio åren, har vi nu fått det sämsta på halsen. Planen har flera svagheter, men den har framför allt ett huvudproblem. Den tar kål på en del av stadens själ.
Felet är inte i första hand arkitektkontorets. Det är staden som är beställare och som därmed ställt de frågor som ligger i botten. Planen är inte ett svar på hur Slussen skulle kunna förnyas med utgångspunkt från de egenskaper som gör platsen så unik. De fem förslag som begärdes in i sista omgången har heller inte bedömts av en oberoende och sakkunnig jury, eftersom det inte var en tävling.
Det resultat vi fått är politikernas val, och det har blivit svaret på en helt annan fråga: hur finansierar man ombyggnaden av en sönderfallande trafikmaskin genom inkomster från nya lokaler?
Följaktligen tornar nybyggnaderna upp sig i planen så att de bildar en mur framför en av stadens mest magnifika utsikter. Omfattande butiksytor i form av gallerior ingår i den stora betongkonstruktion som ska kapsla in den nya trafikapparaten.
För många Stockholmare gäller frågorna om Slussens framtid helt andra värden, som inte så enkelt kan översättas i kortsiktiga intäkter. Vad är Slussen för slags plats, hur upplever vi den, vad betyder den för Stockholm som stad att bo och vistas i?
Det handlar till exempel om att kunna stiga ut ur tunnelbanan en vanlig morgon och fyllas av eufori när man blickar ut. En upplevelse av – ja vad ska vi säga? Skönhet är ett omodernt ord. Men låt oss tala om skimrande ljus och dagrar över vattnen. Om allt som kan rymmas i en blick: skiljelinjen mellan hav och insjö, öar och berg. Ett stadslandskap där bebyggelsen under sekler vävts samman till ett myllrande panorama. En känsla av rymd och frihet. Här blir nu i stället ett slutet torg, omgärdat av nya hus.
Den förlorade utblicken är dock inte det enda problemet med den aktuella planen. De elegant svepande linjer, som nu följer sluttningen upp emot Söder, försvinner. Istället kommer en rak bilbro av Essingeledens dimensioner. Bredvid den styckas sluttningen sönder i skilda nivåer utan naturliga kontakter. Mellan Södermalmstorg högst upp på Södersidan och kajplanet vid vattnet nedanför blir en stor nivåskillnad. De tvärställda trappor som ska gå däremellan förstärker närmast känslan av djupt schakt.
Att skapa en bra förbindelse mellan två nivåer är inte samma sak som att göra det praktiskt möjligt att ta sig upp och ner. Vägen måste vara visuellt inbjudande och överblickbar, den måste också vara tillräckligt frekventerad för inte kännas kuslig när det är mörkt.
Sedan är det då trafiken. Eftersom betongdäcket med sina biltunnlar och gallerior blir så högt krävs en lång uppfartssträcka. Den stigande bilbron påverkar därför också miljön vid Skeppsbron. En intensiv trafikplats uppstår där Skeppsbron möter Slussen, eftersom bilarna från Munkbrohållet ska in vid samma påfart istället för att fördelas som idag. Rimligen borde målet vara att minska antalet bilar på Skeppsbron genom att föra över genomfartstrafiken till Centralbron, men istället skapas en inbjudande smitväg för bilister genom Slussen.
Debatten om Slussen har som bekant varit lång och seg. Det beror till stor del på att frågan är så komplicerad och platsen så viktig och symbolmättad. Under tiden har också nya aspekter kommit fram. Viktigast har förslaget att gräva ner tunnelbanan varit, eftersom det bland annat handlat om att säkra den strategiskt viktigaste sträckan i tunnelbanesystemet för framtida risker. Det förslaget har inte utretts tillräckligt.
Mest intresse har ägnats den arkitektoniska gestaltningen, men den handlar ju också om både form och innehåll. I dagarna har ett par nya förslag dykt upp, som modifierar stadens planförslag. Veteranen Bengt Lindroos hyfsar volymerna så att utblickar räddas.
Ett annat förslag går ut på att göra terminalen för kollektivtrafik till ett huvudmotiv i gestaltningen, en sympatisk tanke. Dessa förslag bygger dock på grunddragen i stadens aktuella planförslag och dras därmed med dess problem.
Frågan är då vad som nu ska hända med den planen. Skönhetsrådet har gett ett kraftfullt svar. Den bör kastas i papperskorgen. Rådets analys är förödande. Planförslaget ”nonchalerar platsens egenart till förmån för en utslätad lösning som skulle kunna återfinnas i vilken stad som helst som är genomfluten av en flod”, skriver det bland annat. Det är på pricken vad det handlar om, av en unik plats blir något betydligt mer trivialt.
