Chris Heisters kultursamverkansutredning ”Spela samman” som presenterades nyligen är huvudsakligen menad att undersöka på vilket sätt de gemensamma offentliga kostnaderna för kulturen bättre kan användas genom samverkan mellan stat, landsting och kommun. Gott så. Idén har kallats ”portföljmodellen” (numera vill Chris Heister kalla det ”koffertmodellen”) och går ut på följande resonemang: Turnerar man en föreställning i tio orter istället för att göra tio olika föreställningar kan samarbetet ge medborgarna mycket mer kultur för samma pengar. Idén är inte tillämplig överallt, som Madeleine Sjöstedt (fp) påpekat, men det är rimligt att tro att samverkan skapar synergier som kommer medborgarna till godo. Så vad är problemet?
Mitt problem med utredningen är att den föreslår att staten ska flytta en del av ansvaret för kulturpolitiken till landstingen utan att säkerställa att de statliga kulturpolitiska målen uppfylls. Med andra ord sysselsätter sig inte utredningen med frågan på vilket sätt kommer ”kulturportföljen” att bidra till uppfyllelse av de kulturpolitiska målen? Istället nöjer man sig med att konstatera att statens stöd bör bidra till ”ett varierat kulturutbud präglat av förnyelse och kvalitet”. Aha? Hur då exakt? Om denna mening inte ska bli en tom fras måste den konkretiseras. Eftersom utredningen inte gör det låt mig komma med ett förslag:
Ett förverkligande av kulturpolitiska mål om ”hög kvalitet och konstnärlig förnyelse” kräver att det statliga bidraget (framför allt anslagsuppräkningen) är kopplat till dessa mål. Därför bör Statens kulturråds beslut om nivån på bidraget följa den enkla logiken att ju bättre kvalitet på våra konstnärliga institutioner och fria grupper, desto mer pengar. Ju sämre kvalitet – desto mindre. Kvalitet ska premieras och jag har aldrig förstått vad det är för mening med att ge samma pengar både till dem som anstränger sig och skapar intressant och spännande kultur och till de institutioner och fria grupper som för länge sedan borde läggas ner. Hur meningsfull kulturpolitik är det?
För att det ska vara möjligt bör man förstås se till att kvalitet utvärderas. Naturligtvis av experter och inte politiker. Dessa utvärderingar ska spela en viktig roll för fördelningen av medlen och med hjälp av dem kan man upprätta en kvalitetsgräns som säger att de som under en längre tid sämst uppfyller kulturpolitiska mål inte ska ges några statliga bidrag i fortsättningen. På så sätt frigörs medlen som sedan kan ges till de aktörer som lyckas åstadkomma kvalitet och nyskapande konst. Ett sådant utformat incitament skulle främja uppfyllandet av kulturpolitiska målen, öka förnyelsedynamiken och därmed vara motsatsen till dagens tilldelning enligt principen ”de fick pengar förra året också”, eller den som baseras på påhittade proportionalitetsprinciper. Naturligtvis borde resurser tilldelas på längre sikt, förslagsvis tre år i taget, eftersom kvalitet inte skapas på en dag. Visserligen tillåter inte budgetprocessen beslut som sträcker sig över ett år, men inget hindrar oss att ge löften som kan ändras om riksdagen ändrar förutsättningarna.
Heisters utredning föreslår att staten avstår från att detaljstyra kulturpolitiken. Visst, staten ska inte vara en spelare utan snarare skapa en spelplan för kulturen. Men desto viktigare att skapa regler som möjliggör det spel vi önskar. Samverkansutredningen försöker inte erbjuda dem. I utredningen förekommer ordet kvalitet 15 gånger. Ordet hemslöjd förekommer däremot 73 gånger. Och ”främjande av hemslöjden” har till och med eget kapitel. Är man oförskämd om man önskar sig ett kapitel med titeln ”främjande av kvalitet”?
