Björn Springfeldt skriver i SvD Kultur att regeringen visar för liten förståelse för konstnärerna och kritiserar bland annat avskaffandet av inkomstgarantierna. Som kulturminister vill jag bemöta denna kritik och beskriva hur kulturpolitiken utvecklats för att förbättra den nyskapande konstens villkor.
De senaste åren har regeringen genomfört en rad reformer för att modernisera och utveckla den föråldrade kulturpolitik som föregick alliansregeringen. De kulturpolitiska målen hade i stort sett lämnats oförändrade sedan 1974 medan omvärlden och kulturlivets förutsättningar hade förändrats med tiden. Dessutom hade delar av den offentliga kulturbyråkratin stagnerat i sina stödformer.
Det var mot denna bakgrund som regeringen 2009 bland annat antog nya kulturpolitiska mål, anpassade till dagens verklighet och till framtidens möjligheter och utmaningar. För att stärka kulturens roll i samhället har den statliga kulturbudgeten samtidigt ökat för varje år sedan alliansregeringen tillträdde 2006. Men det har varit minst lika angeläget att våga ompröva gamla stöd och strukturer för att främja kvalitet och konstnärlig förnyelse.
Som en del i detta beslutade regeringen 2010 att avveckla de statliga livstidslönerna för konstnärer. De var en ordning som belönade ett fåtal, oftast äldre, konstnärer som redan hade ett framstående konstnärskap bakom sig. Våra mest betydande konstnärer förtjänar samhällets erkännande för sina bidrag till det svenska kulturlivet. Men de offentliga stödsystemen inom konsten måste vara öppna, tillgängliga och uppmuntra mångfald.
De personer som redan beviljats en inkomstgaranti före 2010 får behålla den, men fortsättningsvis kommer resurserna i stället att användas till konstnärliga långtidsstipendier på 5–10 år. På så vis stärks konsten, den konstnärliga förnyelsen och fler yngre konstnärer än tidigare får möjlighet att utveckla sitt konstnärskap.
Förbättrade villkor för den nyskapande kulturen är en av regeringens främsta prioriteringar för kulturpolitiken. Jag kan också se ett ökat intresse för konst i Sverige, inte minst bland privatpersoner och ideella krafter. Runtomkring i landet öppnar alltfler privata konsthallar – som tillsammans med de offentliga kulturinstitutionerna bidrar till en stark, fri och levande konstscen.
Lena Adelsohn-Liljeroth
