Arne Ruth konstaterar i sin debattartikel (SvD 20/4) att villkoren för rapporteringen från Sveriges omvärld förändras. Det har han rätt i. Utbudet av globala digitala medier, en snabbare kommunikation och nya former av läsarmedverkan och hyperlokal medial närvaro har skapat förutsättningar för en snabbare, mer flexibel och mer relevant omvärldsbevakning. Smartare, modernare – och bättre för läsarna.
Problemet är att Ruth inte vill se några som helst förändringar. Han tycks istället vilja drömma sig tillbaka till en tid då ”legendariska” utrikeskorrespondenter satt som fast stationerade grindvakter i ett fåtal storstäder och valde ut det som var relevant för läsarna på hemmaplan att ta del av. Det är ett nostalgiserande av utrikesrapporteringen som har väldigt lite att göra med det som är debattens kärnfråga, nämligen redaktionell kvalitet.
Kvaliteten i utrikesbevakningen, i alla våra tidningsdelar och kanaler, är ett av de viktigaste fundamenten bakom SvD:s ambition att vara Sveriges bästa dagstidning. Det är också något som läsarna, i läsarstudier och fokusgrupper, ständigt lyfter fram som en av våra tydligaste och mest profilerande styrkor gentemot konkurrenterna. Att avlöva detta vore oss fullständigt främmande. Istället har vi, sedan lanseringen av våra mer fördjupande helgtidningar 2006, satsat stora resurser på att ge läsarna mer utrikesfördjupning och omvärldsbevakning. Att vi också rapporterar om en intensivbevakad rättegång som Josef Fritzls är inget som tar fokus från detta.
Men kvalitet står inte och faller med anställningsformen eller den eventuella existensen av ett korrespondentkontor. Om Arne Ruth på fullt allvar hävdar det innebär det att han avfärdar merparten av SvD:s utrikesmedarbetare och -kommentatorer som simpla radskrivare. När det i själva verket är så att många av dessa, som har andra band till SvD än den fast anställde korrespondentens, sedan åratal är några av våra skickligaste och mest uppskattade medarbetare.
Ruth får det att låta som om SvD gjort avsteg från det långsiktigt relevanta. Det är ett resonemang han får svårt att belägga, om han läser det som faktiskt skrivs. Bara den senaste månaden har SvD haft en kvalificerad bevakning på plats av ämnen som G20-mötet i London, jordskalvstragedin i Italien, valet i Indien, oroligheterna i Bangkok, krisen på Island, det stundande valet i Sydafrika och stormen kring Vatikanen – för att bara nämna en del – utan att vi i något fall anlitat en fast korrespondent.
Mångåriga frilansmedarbetare, en del med fasta avtal, andra utan, och våra egna specialreportrar och kommentatorer, med Stockholm som bas, sörjer för hög kvalitet i den här bevakningen – som just är den sortens rapportering som Ruth efterlyser, med genuin fördjupning, bortom sensationerna. Det är kvaliteten i den läsupplevelsen som läsarna bryr sig om – inte vad som står i medarbetarnas kontrakt.
Ruth talar om det viktiga utifrånperspektivet. Självklart finns det en stor styrka i den fasta, kontinuerliga närvaro som utlandsstationerade medarbetare kan erbjuda. Men det är inte den enda ingrediensen i en kvalitativ utrikesrapportering.
