Regeringsskiftet 2006 innebar två mycket positiva förändringar – som dock något oförutsett fick negativa effekter för det internationella kulturutbytet.

Den första förändringen var den omläggning av svenskt bistånd som bär Gunilla Carlssons signum. Det är ett politiskt storverk som innebär att hela biståndsetablissemanget måste byta kultur och biståndet fått en ny inriktning. Nu har fokus blivit demokrati, mänskliga rättigheter och fattigdomsbekämpning. Rader av sidoaktiviteter har skurits bort.

Senaste reformen är att budgetbiståndet – där svenska pengar gått in i statskassorna i en rad länder, ofta med svår korruption – försvinner. Det är långt kvar men allt detta är en vinst för biståndet och för demokratiarbetet.

Den andra förändringen var av mer administrativ art. Jag var generaldirektör för Svenska institutet och sände ett sms till den nyutnämnde utrikesministern Carl Bildt. Det löd ”Jag är en av dina två generaldirektörer. Ser fram mot utvecklingssamtal!” Några dagar senare hade SI genom ett så kallat paragraf 5-beslut överförts till handelsministern. Sambandet med sms-et är ju inte självklart – men Bildt har satsat på att vara internationellt närvarande och skulle säkert inte ha varit särskilt tillgänglig för en myndighetschef.

Samtidigt överfördes UD:s ”kulturavdelning” till enheten för Främjande och inre marknad. Jag välkomnade förändringen: SI hade sedan länge huvudinriktningen att främja den generella Sverigebilden och stötta Sveriges övergripande utrikespolitiska strävanden, det som brukar kallas public diplomacy. Den uppgiften skulle bli tydligare i den nya tillhörigheten. Dessutom skulle SI – inkluderande den del av det internationella kultursamarbetet som låg under myndigheten – komma in i ett sammanhang där man normalt hanterade långt fler nollor än på det övriga UD. Svenska institutets budget ligger på ungefär 300 miljoner kronor, Export- rådets är ungefär lika stor, men Exportrådet och Sweden Invest hanterar långt större belopp genom sina samarbeten.

Effekten blev dock lite annorlunda. Det är inget fel på handelsminister Ewa Björlings ambitioner: ”Jag tycker att det är viktigt att förmedla en bild av Sverige som ett kreativt, öppet land där kultur och konstnärligt skapande tas tillvara och samtidigt visa att detta bidrar till ökad handel och investeringar”, säger Björling.

På många sätt prioriterar den nuvarande handelsministern kulturen – men det är lönsam kultur. Ordet ”kultur” byter ofta namn till ”upplevelseindustri”. Det är svårare att få pengar för att till exempel föra ut teater än för dataspel. Svårare för klassisk musik än för rock och pop. Handelsministern är ju i praktiken exportminister och pekar på fem ”kreativa näringar” som hon vill satsa på: musik, mat, film, mode, litteratur. Det internationella kulturarbetet har helt enkelt blivit mer kommersiellt.

Jag är naturligtvis inte helt oskyldig – en myndighetschef strävar efter anslag för att kunna bedriva verksamhet. Därmed anpassar man sig till var det går att få pengar.

UD har inte, och ska inte ha, någon kulturpolitisk målsättning. I stället borde, när det gäller statliga insatser, Statens kulturråd via Kulturdepartementet få resurser för en verksamhet som handlar om att berika svenskt kulturliv genom utländska kontakter. Det skulle vara en tydlig renodling: Den kultur som syftar till att stärka bilden av Sverige genom UD. Den som har rent kulturella mål via Kulturdepartementet.

När det gäller biståndet har det skett en snabb nedrustning av kulturbiståndet. Det tror jag är en dålig Sida-tolkning av vad kulturen kan användas till. Just därför att biståndet nu inriktas på demokrati borde kulturen få spela en större roll. Just kultur kan visa på mångfald och skapa arenor med yttrandefrihet också i auktoritära stater. Sverige har till exempel använt kultur- bistånd för att stötta demokratiska krafter i Vitryssland. Genom film, konstutställningar och annat kan människor få alternativ, internationella kontakter och andningshål. Här borde rege- ringen tänka om och i högre grad använda kultur som hävstång för demokratisk förändring.

Det har gått fort. En rad teater- anknutna personer hänvisar i SvD till den internationella kulturutredningen som lades fram för 10 år sedan. Mycket har hänt med det internationella kultursamarbetet sedan dess. Kulturen har internationaliserats utan statlig hjälp. Allt fler kulturaktiva arbetar utomlands, har internationella kontakter och lever en del av sitt kulturella liv på nätet. En annan mycket stor förändring är att EU flyttar fram sina kulturpolitiska positioner. Både genom EU:s bistånd och inom unionen. Det är där svenska kulturutövare måste visa framfötterna. Idag är de ofta helt frånvarande i Europa.