I SvD 19/3 skriver Helena Granström under rubriken ”Kärnkraft avslöjar vår relation till teknologin” om kärnkraften som ställföreträdare för all teknik. Den kan ”sägas förkroppsliga både samtidens förhållningssätt till teknologin och teknologins egna inre dynamiker”. Flera poänger är bra men det finns en sak som gör argumentationen mindre övertygande och det är tidpunkten. För en månad sedan hade det varit en bra illustration; idag är det tvärtom ett dåligt exempel.
Den senaste tidens händelser visar i stället att vi inte förmår förstå just kärnkraft som en ”teknik i sig”. Om det beror på att kärntekniken är komplicerad och svårförstådd eller på att energifrågan är komplex och mångfacetterad är svårt att säga, men faktum kvarstår: vi kan bara förstå den i relation till dess sammanhang och dess konsekvenser. Vi kan bara relatera till kärnkraften helt och fullt när det inträffar olyckor, när strålningen stiger över den rekommenderade och när alla säkerhetsarrangemang havererar samtidigt. Hur ska man annars förklara att opinionen svänger och försiktigheten ökar på så många håll just nu? Kärnkraften är förstås inte farligare i dag än för en månad sedan. Men den risk vi har valt att leva med blir reell för de flesta först när något faktiskt inträffar.
Det är nyttigt att fundera över den generella relationen mellan teknik och samhälle, och intellektuellt utmanande att hävda att tekniken har ”egna inre dynamiker”, men vi får inte glömma det specifika som är den bakgrund mot vilken vi måste fatta demokratiska beslut om teknik i samhället. Teknik finns alltid i ett sammanhang, det visar kärnkraftsexemplet med all önskvärd tydlighet.
Nina Wormbs är civilingenjör och docent i teknik- och vetenskapshistoria.
SVAR: Det förhållande som Wormbs påtalar – att vi bara kan ”relatera till kärnkraften helt och fullt när det inträffar olyckor” – sammanfaller med en av de poänger som jag ville göra: att en av det högteknologiska samhällets viktigaste konsekvenser är att människans påverkanssfär görs större än den som hon med sina sinnen eller sin känslomässiga fantasi förmår omfatta. Verklig förståelse tror jag inte kan åstadkommas heller genom intensiv uppmärksamhet i massmedia, utan kräver en direkt upplevd och fysiskt påtaglig erfarenhet. Att det finns en medial dynamik – också den möjlig att förtjänstfullt behandla utifrån ett teknikkritiskt perspektiv – är ett relativt uppenbart faktum, som gör min kommentar varken mer eller mindre giltig.
Helena Granström är författare och matematiker.
