Konsten är viktig bland annat för att den kan tala om mänskliga villkor, upplevelser, drömmar, fantasier och missförhållanden. Varje konstverk har ett helt eget språk. När vi talar om konsten i samtal, artiklar och böcker är det ett annat språk vi använder. Utöver ren text som behandlar något konstrelaterat ämne så är statistik ett verktyg. I Vanja Hermeles bok ”Konsten – så funkar det (inte)” får läsaren bland annat ta del av siffror på hur många män och kvinnors konst som ställts ut under olika perioder. Svart på vitt: hur många kvinnor, hur många män.

Med många andra är jag positiv till att KRO har tagit initiativ till den här undersökningen. Det som däremot inte är bra är att den kanske viktigaste frågan inom en jämställdhetsdiskussion i konstvärlden går förlorad i ett svart-vitt resonemang: vart läggs resurserna? Vilka konstnärer får mest pengar, mest tid, mest möjligheter att faktiskt skapa konst och visa den i sammanhang där en institution engagerat sig?

I det samtal jag hade med bokens författare talade jag bland annat om de omfattande utställningar Magasin3 Stockholm Konsthall producerat under de senaste tio åren. Tillsammans med konstnärer har jag arbetat i flera år på utställningar med stora, nya verk. Några exempel på samarbeten är med konstnärerna Ayse Erkmen, Katharina Grosse, Mona Hatoum, Lara Schnitger, Pipilotti Rist och Sofia Hultén; samtliga soloutställningar med kvinnor.

Huvuddelen av våra budgetar, personalresurser, hyror, transportkostnader, publikationer, publika temakvällar och annat har rört det här arbetet. De senaste fem åren har vi haft lika många soloutställningar med kvinnor som män. Den subtilare läsningen av vad vi gör, kärnan i vårt arbete, går i boken helt förlorad.

Jag är medveten om hur statistiken ser ut om man räknar alla kvinnor och män som någon gång ställt ut på Magasin3 under 20 år. Det är fler män. Däremot, om man vore öppen för att visa hur vi under en längre period arbetat på en förändring, så skulle man i boken visa att vi medvetet lägger resurserna på större soloutställningar av ett urval konstnärer. Det är olyckligt att det arbetet, som är ett jämställdhetsarbete, inte lyfts fram utan helt försvinner i ett uppradande av namn. Flera av de citat av mig som är med i boken rör detta arbete, men blir naturligtvis helt malplacerade i ett sammanhang som inte visar vad jag talar om.

Ignorerandet av det arbete mina medarbetare och jag gjort bidrar inte till en jämställd situation för konstnärer. Jag anser att det är viktigt att se på vem som får de verkliga möjligheterna att skapa nya verk och visa dem på ett professionellt vis. Magasin 3 är en av väldigt få aktörer i Sverige som arbetar på att det ska gå åt det hållet – att det ska funka.

Richard Julin är chefsintendent på Magasin3 Stockholm Konsthall samt affilierad forskare vid konstvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet.