Svenska Dagbladets kulturchef Kaj Schueler tycker att Tryckfrihetssällskapet har fel när vi säger att yttrandefriheten är hotad i Sverige. Men det beror ju på att han, liksom nästan alla andra svenska journalister, fullständigt har missat sin uppgift. Låt mig citera min namne Knut Carlqvist: ”Svenska medier har aldrig insett, att deras uppgift är att hålla ett öga på staten och makten. De tror att deras uppgift är att uppfostra folket.”
Syftet med TFS är att belysa och sprida kunskap om de många frågor som main stream-medierna i Sverige tystar ner. Det begränsade utrymmet här hindrar mig från att ge exempel, så jag hänvisar i stället till denna artikel: http://www.tryckfrihet.com/darfor-behover-sverige-ett-tryckfrihetssallskap
Varför är då Kaj Schueler på SvD, Anders Lindberg på Aftonbladet, Johannes Forssberg på Expressen, Niklas Orrenius på Sydsvenskan och hela Expo-redaktionen så hysteriskt rädda för mig och Tryckfrihetssällskapet? Jo, för att jag känner deras agenda utan och innan. Med över 30 års erfarenhet från svenska redaktioner vet jag exakt hur snacket går bland mina kolleger.
Så i stället för att bemöta oss i sak och visa hur enkelt det är att ha en avvikande åsikt i Sverige utan att kallas rasist, nazist och islamofob gör de sitt bästa för att smutskasta Tryckfrihetssällskapet. Min egen fackförbundstidning kallar TFS islamkritiskt trots att jag gång på gång upplyste reportern i fråga om att det är det danska sällskapet som säger att islam är det största hotet mot yttrandefriheten i dag, inte vi.
Häromdagen vann dessa ”journalister mot yttrandefrihet” en pyrrhusseger. Tryckfrihetssällskapet tvingades ställa in mötet med rubriken ”Genusforskning på universiteten – vetenskap eller vansinne?” Detta sedan två av de tre föreläsarna hoppat av efter en klappjakt på Twitter – av bland andra journalisterna Lindberg och Forssberg.
Ingen gillar diktaturer, men få har förstått att Sverige numera är en demokratur där ingen verklig åsiktsfrihet eller yttrandefrihet råder. Ett land där journalister går maktens ärenden och ser som sin viktigaste uppgift att ”uppfostra medborgarna” är i akut behov av ett Tryckfrihetssällskap. När folk har glömt att det var tystnaden och rädslan för att inte tycka som alla andra som förde nazisterna till makten i Tyskland, då är vi illa ute.
