Önskemålet om fler byggnader för kultur i arkitektoniskt fulländade hus är vi många som vill skriva under på. Men det finns goda skäl att ifrågasätta vad Ingvar von Malmborg i verkligheten vill åstadkomma med att i SvD 19/2 lovprisa ”de hälsosamt kritiska ja-sägarna”, som han dessutom förmodligen räknar sig själv till. Det som dessa ja-sägare stödjer, vare sig det handlar om kultur eller oproportionerligt stora hus för kontor eller bostäder, är nästan utan undantag byggande som äventyrar upplevelsen av den alldeles speciella karaktär som Stockholm har.
Vad ska det till exempel vara bra för att med stora nya hus bygga för de platser i Stockholms innerstad som fortfarande öppnar sig mot vattnet? En opera eller annan större märkesbyggnad är lika störande på Slussen som på Blasieholmen. Stockholm är faktiskt inte bara innerstan. När dagens opera liksom flertalet monumentalbyggnader i våra storstäder byggdes var det utanför den tidens ”innerstad”.
Låt oss istället bygga vidare på det för Stockholm så karakteristiska mönstret med paradbyggnader som placerades på väl synliga platser vid vattnet, invid eller på höjder i det nya stadslandskapet.
Visst blåser det på platser som öppnar sig mot vattnet och visst bidrar de till att gångavstånden blir lite längre. Men vad är det mot den fantastiska upplevelsen av de vida vyerna ut över stora vattenytor mot en så speciell, mångskiftande och levande stadsmiljö som Stockholm bjuder på? Och vad är det mot möjligheten, må vara under bara en del av året, att i varma sommarvindar kunna uppehålla sig där? Borde inte dessa platser kunna utvecklas till attraktiva uterum för alla och envar i stället för att byggas för med stora hus så att bara ett fåtal kan njuta av utsikten? Var annars än i Stockholm skulle man ens komma på en sådan tanke?
Varför med höga hus och påbyggnader äventyra trivsel och stadskaraktär i den stadsmiljö som folk mår bra i, gillar och är beredda att betala rejält för? Varför denna låga tilltro till att det går att skapa ny attraktiv miljö utanför stenstaden? Är det dessutom inte mot de nya miljöerna i förorten som det nya stadsbyggandet bör riktas, så att vi kan ta vara på dess möjligheter och samtidigt minska utanförskap och segregation? Nya kulturinstitutioner med spännande arkitektur skulle då tillsammans med andra verksamheter bidra till att vi lyckas skapa ny stadsmiljö där som har lika stor dragningskraft som innerstan.
Ett nytt spektakulärt landmärke behöver dessutom mer luft och rymd än vad något innerstadsläge kan erbjuda. Vi måste våga språnget och skapa de nya symbolbyggnaderna mer perifert i takt med stadsutvecklingen.
