Tro – vad är det? Motsatsen till vetande? Är tro allt slags lit till abstrakta begrepp och värderingar. Är övertygelsen att människan är det högsta och styrande väsendet i naturen en tro? Är intelligens och tro omöjliga tillsammans? Är föreställningen om något bortomvärldsligt ett lägre – och småningom övergående – stadium i människans utveckling?

För de tvärsäkra ger ingen av dessa frågor bekymmer. Religiösa fundamentalister och militanta religionsmotståndare har det gemensamt att de har trygghet i Bokstaven och Protokollen. Så här står det i Paulus brev, så här står det i suran si och så. Är du kristen eller muslim så måste du anamma och följa den här texten.

Förbundet Humanisterna känner trygghet i Bokstaven. All religiös tro är humbug och måste avslöjas som sådan. Först då får vi fria människor och ett gott samhälle. Länge förde Humanisterna i Sverige en rätt undanskymd tillvaro. På senare år tar de stor plats i debatten. Medlemmarnas uttalanden visar på gott självförtroende. Verksamhetsberättelserna för de senaste fem åren redogör också för framgångar: Vi har ”blivit en påtaglig motkraft” mot religionen. Vi har ”blivit en tongivande röst”. Vi har ”nått den kritiska massan”.

Kanske det. Desto viktigare då att Humanisterna förklarar sin ståndpunkt. Det står dem förstås fritt att förkasta religionen och förlöjliga de troende. Fritt står dem också att i sin tidskrift – under rubriken Historia – publicera artiklar som likställer kristendom med nazism och vars slutkläm är: ”att dyrka Jesus skulle här kunna jämföras med att dyrka Adolf Hitler”. Vill tidskriftens redaktör reda ut varför en ateist kan tilltalas av den ”lögn om Gud” som Mozarts ”Requiem” och annan religiös musik bygger på, får hon givetvis göra det. Och är Humanisterna för en kollektivt framröstad Humanism som inte är mer än vad organisationens medlemmar beslutar, så må de fritt hålla sina årsmöten och lägga fram sina motioner.

Huvudproblemet med Humanisterna är – som jag ser det – att de inte förklarar vad de avser med ”förnuft” och ”vetenskaplig syn”. De är, och tillåts vara, tysta om själva grunden för sin livsåskådning.

Humanisterna säger sig vara ”ett förbund av människor som tar ställning för en vetenskaplig syn på faktafrågor”. De företräder en ”förnuftsbaserad livsåskådning”, bejakar den fria forskningen och vill tillämpa ”vetenskapliga metoder för att skapa mänsklig välfärd”. ”Humanismen vill befria människor från kunskaps- och livsfientliga föreställningar, från religiösa skuld- och skamkomplex och tron på gudomliga hot och straff”. Slutmålet är ”den befriade människan”.

Men vad mer konkret innebär Humanisternas vetenskapliga syn? Vart ska befrielsen, vetenskapen och den fria forskningen leda människan?

De svenska Humanisterna är en del av en gammal internationell rörelse. De är medlemmar i International Humanist and Ethical Union, Internationella Humanistunionen. Här, i denna internationella Humaniströrelse, hittar man de bärande idéerna.

Det var eugeniken som skulle förädla människan. Julian Huxley sökte knyta ihop Darwin, biologisk evolution, arvshygien och socialprogressivt patos till den evolutionary humanism som Humanisterna grundar sin världsuppfattning på. Första världskriget pågick när Huxley – ännu endast känd som biolog – började fundera över en ”general theory of life”: Varför underkasta sig naturens evolutionslagar när vi själva kunde utöva kontroll över evolutionen? Varför inte reglera selektionen så att människan förädlas till fri och solidarisk medborgare? Varför inte undanröja de hinder som religiös vidskepelse och Gudstro lägger i vägen för sann vetenskap och verklig Humanism?

I olika skrifter och föreläsningar (”Biology, the individual and the state”; ”Rationalism and the idea of God”; ”The science of life”; ”If I were dictator”; ”Eugenics and society”) modellerade Huxley fram eugeniska, planekonomiska och ”förnuftsbaserade” handlingsprogram: tvångssterilisering av de förståndshandikappade och av de långtidsarbetslösa, statlig kontroll över barnalstringen, statliga spermabanker, eugenisk inseminationspolitik, arvshygieniska program för selektering av önskade mänskliga egenskaper såsom altruism, intelligens, gott ledarskap, konstnärlig förmåga.

Huxley var varken diktator eller rasist. Hans eugeniska förslag var bara tänkta att bli tillfälliga, de skulle upphöra så snart man lyckats skapa en ny social miljö. Men han var besatt av sin ”vetenskapliga” övertygelse, av tanken att ”den vetenskapliga metoden var den sanne humanistens själ”.

Eugenisk socialingenjör förblev Huxley också när andra världskriget var till ända och de flesta slutade ta ordet eugenik i sin mun. När Unesco bildades 1946 blev Huxley dess förste generaldirektör. Han tog avstånd från rasbegreppet men pläderade för en ”vetenskaplig humanism” innefattande eugenik.

När Eugeniksällskapen världen runt valde att lägga ned sin verksamhet blev Huxley år 1959 ordförande för British Eugenic Society. Då hade han också hunnit grunda Internationella humanistunionen.

Och då var han på väg att utarbeta ännu ett ”humanistiskt” och ”vetenskapligt” handlingsprogram: bara människor med egenskaper som är värdefulla för samhället i stort ska få ”reproducera sig”, människor med ärftliga sjukdomar ska antingen steriliseras eller förbjudas att avla barn, särskilda spermabanker med sperma från bland annat Nobelpristagare skulle nyttjas i inseminationsprogram. Viktigt var att höja IQ-genomsnittet hos befolkningen. ”Vetenskapliga kalkyler visar att en 1,5 procents höjning av IQ-genomsnittet skulle leda till att antalet människor med ett IQ på 160 eller mer [genier] skulle öka med 50 procent, vilket tvivelsutan skulle skapa en bättre värld” (”Eugenics in evolutionary perspective”, 1962)

Gick Huxley inte för långt? Sade inte övriga Humanister ifrån?

Internationella humanistunionen var då tio år gammal. I stadgarna, den så kallade Amsterdamdeklarationen, slogs fast att Humanisterna arbetade för ”en universell tillämpning av vetenskapliga metoder på den mänskliga välfärdens problemfält” och att ”fria från rädslan kommer mänsklighetens krafter att kunna läggas på en självrealisering vars gränser det är omöjligt att förutse”.

En internationell styrelse ansvarade för organisationens policy. Styrelsen läste Huxleys nya handlingsprogram i The Eugenics Review och tyckte det speglade Humanisternas vetenskapssyn. När sedan Huxley i ”Essays of a humanist” skrev något mer lättläst i ämnet var det Humanisterna som torgförde boken.

Småningom dämpades Humanisternas tonläge. Inte så att de lämnade ”science for excellence” bakom sig. Inte heller så att de slutade förorda ”vetenskaplig” styrning av människans och sam- hällets utveckling. Men budskapet fördes fram i mildare ordalag och man betonade mer frivillighet i stället för tvång: ”Frivillig sterilisering av män och kvinnor skall uppmuntras. Juridiska hinder för frivillig sterilisering skall avlägsnas i alla länder” (9/8 1970).

Nu talar Humanisterna inte längre högt om steriliseringarna. Steriliseringskravet står kvar men dras sällan fram. Kanske det är besvärande. Kanske det förträngs. Betyder det att Humanisterna övergivit tron på vetenskapsdirigerad mänsklig fulländning?

Våren 2005 hölls en internationell konferens om bioteknik i New York. Arrangör var Internationella humanistunionen. En amerikansk miljardär, Louis Appignani, hade donerat över en miljon dollar till Humanisterna för skapandet av ett Centrum för bioetik. Konferensen var till för att inviga detta Appignani Bioethics Center. Invigningstalare var Levi Fragell, norsk filosof och före detta internationell ordförande för Humanisterna. Fragell talade varmt om Julian Huxley: hur rätt hade han inte! Och Julians bror Aldous, författare till ”Du sköna nya värld” (1932) – hur mycket hade han inte skrämt sina läsare i onödan! För den nya bioteknologin har ju öppnat fullständigt nya perspektiv på liv och död.

Möjligheterna är många, sa Fragell. Mänskliga varelser kan designas. Embryon kan manipuleras till att bli intelligenta spädbarn. Åldrandet kan hämmas. Fragell menar att Humanisterna här ska utgöra en motvikt till religiösa förhållningssätt till biotekniken. Humanisterna måste ta sig an de etiska frågor biotekniken väcker och de måste göra det utifrån en “rationell och vetenskaplig” hållning till gen- och bioteknik, till kloning av människor och mänskliga embryon, till de teknologiska möjligheterna att förkovra människan.

Talet ligger i linje med tanken bakom Appignani Bioethics Center: att vara en lobbygrupp för fri forskning. Man tror på det goda i biotekniken och vill ”ändra de sociala attityderna till harmonisk överensstämmelse med vetenskapliga framsteg”.

Det är ett avsteg från vad Humanisterna tidigare sagt. År 1996 hette det: Nej till lagar som hämmar fri bioteknisk forskning men ja till forskarnas egna etikkommittéer. Livets kvalitet och den enskildes fria vilja ska vara de kriterier som grundar vår syn på biotekniken.

Avsteget gör att Humanisterna nu hamnar i sällskap med en sådan ”transhumanistisk” forskningsstiftelse som The Institute for Ethics and Emerging Technologies (IEET) vars mål är att använda tekniken för ”att omforma oss själva och våra barn på sätt som vidgar mänsklighetens gränser”.

Humanisternas Appignani Bioethics Center och IEET har tillsammans ordnat och sponsrat flera internationella konferenser. I oktober i år ska en ny ordnas, den här gången om medicinens framtid. Ombord på lyxfartyget Norwegian Jewel, på väg mot Bahamas, kommer Humanisterna och Transhumanisterna och deras gäster att dryfta följande programpunkter: ”Att förlänga ett friskt liv – Är åldrandet en sjukdom?”, ”Att göra diagnoser och vårdmetoder personliga – Skräddarsydd medicin för din genetiska sammansättning”, ”Att bygga en bättre hjärna – Kan vi bli smartare och lyckligare?”.

Ja, kan vi? Kommer vi att bli smartare och lyckligare när Humanisterna har befriat oss?

Vad vi än svarar på den frågan är det viktigt att konstatera att varje tänkande som institutionaliseras och blir en rörelse kommer att vilja frälsa omvärlden. Där är allt sig likt, sen årtusenden.