Riv Stockholm Waterfront, föreslog Richard Murray dramatiskt i sitt inlägg i debatten om city (SvD 2/3). Det var en rimlig reaktion på Henrik Nerlunds förslag att gömma det överstora komplexet i lika höga kvarter kring Centralen (SvD 26/2).
Nerlund som är moderaternas representant i Skönhetsrådet öppnade sin artikel med att vi inte bara ska debattera ”märkesbyggnader” i Stockholm. Vi måste också intressera oss för vårt ”varje-dags-Stockholm”. Han exemplifierar med området kring Centralen. Det låter humanistiskt och sympatiskt. Men man bedrar sig. Hans resonemang vinklar snart in sig på ett försvar av den nya höga exploateringen i Klara, kring Centralen och den nya Citybanans station. Det är sant, området är inte attraktivt. Tegelbackens, Vasagatans och Klarabergsviaduktens arkitektur har en skala som inte precis är ”promenadstadens”, för att använda det honnörsord som användes för lansering av Stockholms nya översiktsplan förra året. Skalan är en trist reminiscens av den brutala trafikplan från 60-talet där bilen stod i centrum. Området skriker efter förnyelse. Men närmiljön i de ödsliga stadsrummen blir inte bättre av att man bygger högre. Och fadäsen med Waterfront kan inte skylas med fler byggnader i samma skala.
Nu har Nerlund fått uppbackning från Erik Slottner (KD) som också sätter likhetstecken mellan höga hus och en god stad. Slottner öser entusiasm över den höga exploateringen i city. Han exemplifierar bland annat med Tors Torn som han beskriver som en ”pampig ingång till Vasastaden” och med den planerade skyskrapan i Hjorthagen, ”ett landmärke som kompletterar och berikar”. Vilken är den värdegrund han står på? När blev ”pampig” ett positivt ord? Och vilka kommer att ha råd att bo i gasklocketornet? Som ett argument för en ny arkitektur med landmärken som överträffar Kaknästornets höjder påstår Slottner att Ragnar Östbergs stadshus möttes av hårt motstånd. Det är inte sant. Motsatsen är dokumenterad.
Med den nya skalan är det inte bara staden Stockholm som exploateras utan också vi stockholmare, alla som har förhoppningar om en generös, icke segregerande och vital innerstadsmiljö.
När det nya stadsbyggnadsborgarrådet Regina Kevius (M) också ger sig in i debatten (SvD 7/3) läser man med extra intresse. Hon beskriver väl stadsbyggandets komplexitet och varnar för ytterligheter i diskussionen. Men ändå är det hon som, när hon talar för ett högt, tätt och bilburet Stockholm, driver ytterligheterna till sin spets.
