Förra veckan diskuterade Erik Wallrup tänkbara frågor för en konservativ höger som vill profilera sig intellektuellt. Den underliggande idén var att den svenska högern brister i sitt tänkande. Wallrup skrev också att högerns intellektuella verksamhet fortfarande präglas av offermyter. Det är synd om högern eftersom vänstern är så dominant, ungefär.
Johan Lundbergs svar bekräftade Wallrups kritik. Lundberg klagar på tidskriften Arena och på kultursidorna, som inte låter liberala och konservativa åsikter dryftas. Som om inte den konstiga verklighetsbeskrivningen räckte, misstänkliggör Lundberg dessutom Wallrup å det tarvligaste med insinuationen att denne bara ”vill återerövra en kritikerposition i SvD”.
Typiskt nog tar inte Lundberg upp de konkreta frågor Wallrup aktualiserar. Annars är nationalstatens ställning och livets helighet frågor som borde få en ordentlig genomlysning i den konservativa idédebatten.
Men kanske kunde perspektivet breddas: Hur ser den politiska, intellektuella debatten ut över huvud taget? Vi har en vänster som betraktar Naomi Klein som ledande teoretiker och Michael Moore som sanningssägare. Det är inte bara den svenska högern som lider av intellektuell andnöd.
När vi talar om den intellektuella högern bör vi dock skilja mellan dess liberala och konservativa grenar. Om problemet med liberalerna är att de bara läser ekonomisk teori och Ayn Rand, är problemet med många konservativa att de läser Roger Scruton istället för Aristoteles, Burke och Martin Heidegger.
De intellektuella i borgerligheten borde också vara tydligare med att nyliberal ekonomism inte nödvändigtvis följer av ett konservativt värdesystem. Kristdemokraterna kan väl inte vara det enda partiet som minns socialkonservatismens omsorgstanke?
Kanske kan välfärdsstaten också relateras till en konservativ idé. Den har skapats inom rådande institutioner, utan någon revolutionär omvälvning. Rimligen står välfärdsstaten mer i samklang med Edmund Burkes idé om ”generationernas samlade visdom” än nyliberalismens lössläppta kapitalism.
Som liberal, kristen och vanligen borgerlig väljare skräms jag också av aktivismen och det militanta antingen/eller-tänkandet hos dagens borgerlighet. Det märks både på det ekonomiska och det kulturella området. Varför driva en kampanj för figurativt måleri mot den abstrakta konsten? Varför kan inte de båda leva i fredlig samexistens i debatten likaväl som på konstälskarens väggar? Måste hela socialförsäkringssystemet raseras bara för att några fuskar? Konservatismens intellektuella kunde kanske påminna sina partier om den konservativa dygden besinning.
Och visst skulle idédebatten bli lödigare om de konservativa diskuterade Heidegger och Dostojevskij istället för Scruton.
Magnus Eriksson är kritiker i SvD
