Det är glädjande att den tidigare Axessmedarbetaren Erik Wallrup vill slå ett slag för en ”höger” med intellektuell spänst. Själv skulle jag vilja gå så långt som till att påstå att demokratin är avhängig av att offentliga samtal förs mellan intellektuella opinionsbildare med diametralt olika ståndpunkter: alltifrån nyliberaler till kulturkonservativa, över marxister, postmodernister och kulturradikaler.
Jag delar dessutom Wallrups åsikt att vi lider brist på opinionsbildare med alternativa perspektiv i den svenska kulturdebatten. De få exempel som han anför, Johan Norberg och jag själv, manar till eftertanke. Även om vi båda har plattformar i offentligheten, kan man fundera över varför det nästan aldrig på kultursidorna uttrycks åsikter som knyter an till de väsensskilda idériktningar som vi representerar.
Det handlar ändå om tanketraditioner med förhållandevis stort internationellt genomslag, varför det framstår som märkligt att de i Sverige är så massivt överskuggade av en kader av samstämmiga Arena-redaktörer och skribenter och deras meningsfränder.
Kanske finns svaret i Wallrups egen text? Kanske handlar det om tendensen att regelmässigt avfärda till exempel kulturkonservativa debattörer på det intellektuellt ohederliga sätt som Wallrup själv demonstrerar: genom avsiktliga missförstånd och banaliseringar.
Att poängtera vikten av ett pluralistiskt debattklimat, som även inbegriper värdekonservativa, kulturkonservativa eller nyliberala skribenter, likställs av Wallrup med att man uppmanar vänstern att säga: ”o, tänk att vi hade så fel, vi ber om ursäkt”. Att man kritiserar multikulturalism och statsfeminism för att vara kollektivistiska ideologier med polariserade och starkt förenklade världsbilder, beskrivs som att man klagar ”över tankegångar som blir för svårgripbara”. Att man riktar kritik mot senmodernistiska estetiska strategier, för att dessa går på tomgång och skapar platta och förutsägbara verk, beskriver han som att man ”klagar över konst som blir för komplicerad”.
Missförstås avsiktligt de idéer och argument som härrör från det som Wallrup definierar som ”höger”, är det inte konstigt att samma ”höger” uppfattas som intellektuellt kortsluten och därför anses vara med rätta marginaliserad. Man kan tycka att det vore mer klädsamt om den som påtalar behovet av intellektuella som slår vakt om ”livets helighet” eller om ”en nationell identitet bortom religiösa och etniska skillnader” själv tar till orda i dessa frågor.
Men för den som vill återerövra en kritikerposition i SvD är det måhända numera lämpligare att rätta in sig i ledet och likt en papegoja upprepa det som nästan alla andra kritiker och redaktörer påstår, nämligen att den svenska intellektuella ”högern” är banal och inget har att göra på kulturarenan?
Mer spännande hade det nog blivit om Erik Wallrup hade luftat sina egna åsikter om abort och nationalism om han kort sagt hade begett sig in i debatter där han har något att förlora.
