Det är inte lätt att bli klok på Erik Wallrups och Magnus Erikssons omsorg om den svenska högerns intellektuella. De kommer med snusförnuftiga förslag om vilka frågor dessa figurer bör diskutera och vilka böcker de ska läsa, men tycks samtidigt mena – i varje fall Wallrup – att några högerintellektuella inte finns i Sverige. Bortsett från Johan Lundberg på Axess förstås, som har ”drivit kampanj” för figurativt måleri.
Wallrup och Eriksson begår, menar jag, ett stort misstag. De ser inte att en rad av den traditionella högerns ståndpunkter och värderingar idag främst företräds av den vänster de själva ger flankstöd. Var återfinner vi idag Burkes kritik av upplysningen och förnuftet om inte inom den rödgröna vänstern? Det är här upplysningsidén framställs som ”fundamentalistisk” och förnuftsidén likställs med västlig dominans. Från att ha varit framstegstankens anhängare har dagens vänster sällat sig – precis som gårdagens höger – till dess motståndare. Vänstern slogs en gång mot högern för forskningens frihet, idag däremot slåss en rad av dess representanter för politisk styrning av den humanistiska forskningen i namn av jämställdhet och multikulturalism.
Vilka återfinner vi idag i spetsen för den gamla högerns motstånd mot globaliseringen och Europatanken? Godsägare, storkapitalister och deras idéproducenter? Nej, det är främst vänsterns intellektuella och dess gräsrotsrörelser som bjuder motstånd, som vill slå vakt om nationell protektionism och närproducerade varor och som avvisar idén om ett politiskt enat EU. Högern vände sig förr mot den anglosaxiska kulturen och samhällsformen. Den ansågs kommersiell, ytlig och populistisk. Idag är antiamerikanismen, aversionen mot det USA representerar, inte bara inom utrikespolitiken utan också socialt och kulturellt, en märkessak för vänstern i bred mening.
Konservativa som Spengler och Jünger och den nazistiske filosofen Heidegger såg en gång den västliga världen som stadd i djupt förfall. De vände sig bland annat mot den liberala modernitetens idé om tolerans och yttrandefrihet. Men idag är det bland vänsterskribenter, som exempelvis Andreas Malm och Stefan Jonsson, man återfinner en motsvarande kritik.
Värst av allt är ändå att dagens vänster, i varje fall till stora delar, stryker den gamla högerns antisemitism medhårs, i varje fall när den draperas som kritik av staten Israel eller försvar för islamistiska ytterlighetsrörelser. Förföljelsen av judarna i Malmö, som stadens socialdemokratiska kommunalråd sökt förringa, är en skamfläck på linje med Bollhuseden i Uppsala.
I dagens Sverige framträder kort sagt centrala högerståndpunkter i annan kostym än den för Wallrup och Eriksson välkända. Visst finns det intellektuella i Europa som är konservativa i traditionell mening – deras motsvarigheter i svensk debatt är det dock svårt att få syn på. Jag delar emellertid Wallrups och Erikssons uppfattning att det är högst opassande att Johan Lundberg, liksom förmodligen folkflertalet, tycker om figurativ konst.
Lennart Berntson är universitetslektor i historia vid Roskilde universitet.
