Före jul utgick ett påbud vid Uppsala universitet om att hela världen skulle genusregistreras. Ja, egentligen gällde det verksamheten i humaniora och samhällsvetenskap, men anslaget hade en universell prägel. Från början var tanken att det skulle heta genuscertifiering, men ”för att undvika mindre lämpliga associationer” valde man istället genusmärkning. Även det ordet innehåller – kan man tycka – mindre lämpliga associationer.
Vad innebär då genusmärkning? Enligt beskrivningen skall institutionerna få något slags licens eller körkort, som intygar att de blivit godkända. Om de uppfyller ett visst antal uppställda kriterier accepteras de som politiskt korrekta, och då får de högre status och kan räkna med större ekonomiska resurser: ”Det ska löna sig att ansöka om och bli genusmärkt.”
Med 17 kriterier (huvudsakligen hämtade från Lund) anges vad saken gäller. I första hand talas om undervisning, men eftersom undervisning vid universitetet skall bygga på forskning, så gäller det lika mycket forskningens förutsättningar. Och det är inte fråga om önskemål utan om order och millimeterrättvisa. Allting skall vara exakt lika mellan kvinnor och män: antalet lärare skall vara lika många av båda könen; ”utrymmet att ta plats” för kvinnliga och manliga studenter på seminarier och föreläsningar skall vara lika (troligen både bänkutrymme och antalet minuter man pratar); kurslitteraturen skall vara lika författad av kvinnor och män; alla ”etablerade begrepp, teorier och metoder” skall problematiseras med avseende på genus.
Till detta kommer kriterier om arbetsfördelning: all undervisning och alla andra arbetsuppgifter skall fördelas lika; detsamma gäller för ”ledningsuppdrag”, fördelning av undervisning ”i relation till egen forskning”; deltagande i internationella konferenser (!) etcetera. Genus är den överordnade principen. Ordet kompetens förekommer över huvud taget icke i skrivelsen.
En tillämpning av genusmärkning enligt nämnda kategorier skulle, säger rapporten, ”kunna bidra till att förbättra Uppsala universitets image, det vill säga att komma ifrån bilden av att präglas av konservatism och förlegade strukturer”. Genusmärkningen skulle locka nya forskare och studenter till universitetet ”med en ökning av kvalitén som följd”.
Man tror inte sina ögon. Den dåliga svenskan kombineras med puerila tankar och populistisk ideologi. Vad har åratals utbildning och intellektuell träning i seminarier åstadkommit, när ledande personer inom universitetet kan släppa ifrån sig dokument av detta slag? Och hur kan man, i ledande positioner, beskriva sitt eget universitet på detta nedlåtande sätt?
I universitetens och forskningens historia har det alltid funnits en röd tråd, som vi kallar omväxlande akademisk frihet eller forskningens frihet. Under historiens gång har denna frihet hävdats gentemot kyrkan och staten, men också gentemot enskilda makthavare och ledare.
Men så är det väl inte i Sverige? Nej, inte alls, eller inte än. Men det är förvånansvärt med vilket lättsinne man betraktar den akademiska frihetens gränser. Det gäller inte bara extrema faror som politisk ockupation eller religiös fundamentalism, för det finns andra hot. En gång var forskning liktydigt med att söka sanningen. Nu, i dessa relativismens tidevarv, finns ingen sanning, bara ”konstruktioner” och ”berättelser”. Genom postmodernismens mönster kan vi hävda vårt eget personliga perspektiv som det enda gällande. Utgångspunkten för forskningen utgörs då av den egna subjektiva åsikten eller den egna gruppens. Nästa steg ligger nära till hands: gruppens program proklameras som den enda giltiga för alla forskare. Detta är naturligtvis budskapet i genusmärkningen.
För tvåhundra år sedan förklarade Wilhelm von Humboldt att grunden till den akademiska friheten bestod i att lärarna själva skulle välja ämne, teori och metod för sin forskning samt – givetvis – själva formulera sina resultat. Med genusmärkning skulle denna grundläggande frihet utplånas. Som en våt filt skulle genusforskningens teorier, metoder och målsättning läggas över all forskning. Med välkänd diktatorisk taktik skulle det politiskt korrekta uppförandet belönas med högre status och mera resurser.
Det är förunderligt att forskarna själva, med några få undantag, inte protesterar och demonstrerar. I stort sett har det varit stilla och lugnt. De som utsetts att leda fakulteter och andra organ skall vara oss behjälpliga med organisation och administration, inte ge oss diktat om undervisningen eller forskningens innehåll och resultat.
Varför tiger forskarna? Inser de inte att den intellektuella grunden till deras arbete håller på att undermineras?
Tore Frängsmyr är Hans Rausing-professor em i vetenskapshistoria vid Uppsala universitet.
