Det måste finnas ett starkt skydd för Stockholms värdefulla miljöer. Dagens klassningssystem har dock flera brister som gör det svåranvänt och otydligt. Staden måste kunna skydda det unika samtidigt som exempelvis otrygga citymiljöer kan förbättras för framtiden.

Stockholms historiska byggnader och stadsmiljöer har mycket stora värden som vi måste vara rädda om. Samtidigt måste staden idag lära av och hantera många av de misstag som begåtts under efterkrigstiden. Det okänsliga rivningsraseri som under tre decennier drog fram i de centrala delarna av vår stad har skapat miljöer tömda på liv och mänskliga aktiviteter. Efter butikernas stängningsdags dör citykvarteren och otryggheten breder ut sig. Framtidens city bör därför få fler bostäder och de mest misslyckade miljöerna bör byggas om. Det är en prioritering av det slag som Johan Johansson efterlyser i SvD 25/5.

För att skapa fler bostäder och bättre stadsmiljöer har staden accepterat större förändringar i city än vad som skulle godkännas på andra platser. Detta har bland annat resulterat i rivningen av parkeringshuset Elefanten och uppförandet av bostäder istället. Samma sak har genomförts med andra parkeringshus från 60-talet. Med den nya klassning som Stadsmuseet genomfört av citymiljöerna försvåras arbetet med ett bättre city. Exempelvis har ett parkeringshus på Regeringsgatan fått samma skyddsklass som Stockholms slott.

Jag lägger mig inte i vilka värderingar som Stadsmuseet gör av 60- och 70-talens hus men konstaterar att de på vissa platser riskerar att konservera ruskiga och otrygga miljöer. Det är stadsbyggnadsnämndens uppdrag att väga samman olika intressen och fatta det utifrån förutsättningarna bästa beslutet.

För detta krävs givetvis goda underlag med underbyggd argumentation. Eftersom exempelvis city med dagens klassningssystem mäts med samma måttstock som bebyggelse från 1200-talet blir verktyget ganska trubbigt. Särskilt som det bara innehåller fyra klasser.

Dessutom har det klassningssystem som används sin grund i lagstiftning som inte längre gäller. När plan- och bygglagen kom 1987 upphävdes klassningens lagstöd. Det innebär att det är mycket svårt att avgöra vilket lagskydd som de klassade byggnaderna verkligen får.

Sammantaget är det mycket viktigt att Stockholms unika miljöer åtnjuter ett starkt skydd. Klassningssystemet för detta bör vara transparent och fungera för att klassificera såväl medeltida som nyuppförd bebyggelse. Dessutom bör klassningen inte bara riktas in på enstaka hus utan omfatta hela miljöer och de sammantagna värdena.

Kristina Alvendal är stadsbyggnads- och fastighetsborgarråd (M).