För drygt tjugo år sedan drabbades jag av Willard Van Quines tes om den språkliga meningens obestämdhet. Jag befann mig i en Quineperiod, letade obskyra essäer och föreläsningar med samma driv som när jag jagade Hemingways brev eller en sällsynt inspelning av Dylan.
I teknisk bemärkelse hade jag förstås förstått Quine redan första gången jag läste ”Word and Object”, men under dessa varma höstdagar i Lund, kedjerökandes på gräsmattan vid Ulrikedal, fick jag en abrupt, skarp vision av Quines metafysiskt karga öken. Något brast i mig och sedan dess har inget varit sig likt. Utan tvekan är han den filosof som haft störst inflytande på mig.
Är nu tanken att jag ska göra sak av detta i samband med min politiska konservatism? Av två skäl vore det märkligt. Dels var Quine naturalist och pragmatist, dels utgår min politiska konservatism från att filosofi inte har med saken att göra.
Men kanske är det annat som efterfrågas i debatten om högerns tankar. Åtminstone tre begrepp har använts så flummigt att vägledning saknas.
Först gäller det högern. När Erik Wallrup räknar Johan Norberg dit tar han sig friheter. Vill man vara banal kan man såklart kalla nyliberaler för höger, de vill ju sänka skatter och avreglera marknader, men det är faktiskt bara en parlamentarisk lägesobservation. Estetiskt och väsentligt är Norberg lika mycket en vänsterman, scientistisk i sin syn på politiken och med revolutionära instinkter. Nyliberalismens individualism är speciell, men är det – på olika sätt – i förhållande till både konservatismen och socialismen.
Typiskt var att Norberg under hösten lockades av Miljöpartiet och mera typiskt ändå att han ångrade sig med dåliga regleringar som skäl. Maria Wetterstrands fel var bara att hon råkat ta fel skiftnyckel.
Nästa luddiga begrepp är konservatismen. Debatten tycks gälla psykologi, en sorts nostalgisk böjelse. Vad har det med politisk konservatism att göra? Den senare kan ges en minimalistisk sammanfattning i två teser. Att politiken inte är en teoretisk konstruktion och att verkligheten tvingar sig på oss. Ur detta följer lätt, men inte logiskt, föreställningar om moral, tradition och identitet. (Dock inget om Odd Nerdrum. Där tror jag det finns en skillnad mellan mig och Johan Lundberg.)
Slutligen högern och den intellektuella ansatsen. Det verkar som om Wallrup efterfrågar viljan till gester, estetik, snarare än politisk närkamp. Det är väl därför Lundberg vill att Wallrup tar ställning i abortfrågan, istället för att utstöta tomma rop på mera tweed, piprök och ekpanel.
Hela debatten är ett spegeltrick i vänsterperspektiv. Reflexen är åsikten att politiken är teoretisk, därmed förutsätts det politisk-filosofiska samtalet. Men om politik bara gäller om bygatans underhåll eller nya kanoner? Dit bör högern vrida det politiska samtalet.
Slutsatsen är inte att filosofin är oviktig, utan att dess samhällsbärande aktivitet bör hållas utanför politikens banaliteter. Högerns enda motiv att filosofera kring politiken är att klargöra detta förhållande.
