Långt innan filmen ”Der Baader-Meinhof-Komplex” kom ut på den tyska marknaden den 25 september fördes känsloladdade diskussioner i alla tyska medier. ”En film förstör myten om RAF”, förkunnade Der Spiegel triumferande (8/9). ”En våldsromantisk film som heroiserar kriminella mördare”, klagade Die Welt (18/9).

Ända sedan RAF (Rote Armee Fraktion) grundades i 68-revoltens spår har myter spunnits kring den västtyska terrorgruppen. Trots avskyn för deras brutala terrordåd har bilden av dem som revolutionära förkämpar för det etiskt rätta aldrig raserats. När de på hösten 1977 hittades döda i sina celler i fängelset Stammheim utgick många ifrån att de mördats av staten.

Vid slutet av 70-talet tog sig tyska filmmakare an ämnet (”Deutschland im Herbst”, ”Die dritte Generation”, ”Die bleierne Zeit”). Men sedan blev det tyst om RAF. För 68-generationen var terrorismen ett minfält de ogärna beträdde – alltför stark var känslan att de själva hade skapat en grogrund för den.

Det ändrade sig först när RAF upplöstes 1998. Med terrorgruppens politiska undergång började RAF:s kulturella segertåg som dokumenteras i ett stort antal filmer och publikationer: biografier, sakliga analyser, personliga reflexioner. Det enorma intresset beror delvis på 68-generationens behov av att bearbeta sitt radikala förflutna. Men det hänger också samman med att mycket fortfarande är ouppklarat, och det gäller i hög grad RAF:s internationella nätverk och kontakter i DDR. De olösta gåtorna gynnar mytbildningen.

Dock fascinerar RAF även utanför intellektuella kretsar. I musik- och modebranschen är RAF chic: ikon för en speciell livskänsla, en heroisk myt med starkt identifikationspotential. Terroristerna förhärligas i pop- och rocksånger. Märket Prada Meinhof är exempel på ett terrormode som leker med RAF-namnen och emblemen: på underbyxor prålar den svarta RAF-stjärnan med maskinpistolen tvärsöver. Upprörda protester på kultursidorna främjar försäljningssiffrorna: provokativa tabubrott är en bra marketing-strategi.

Baader-Meinhof-filmen ger i fiktiv form en kronologiskt exakt och verklighetstrogen skildring av det dramatiska årtiondet 1967–77. Men förstör den verkligen myten att RAF-medlemmarna var idealister som av staten obarmhärtigt drevs in i terrorism? Knappast! Den visar visserligen i chockerande realistiska närbilder hur brutalt RAF gick till väga, men den skildrar också hur hänsynslöst polisen agerade och hur lite förståelse det på motsidan fanns för de revolterande studenternas ideella motiv. Framför allt Ulrike Meinhof, gruppens intellektuella ledarfigur och filmens huvudperson, skildras med sympati och empati.

Något entydigt svar på frågan om terroristerna var gärningsmän eller offer ger filmen inte. Men den tar klart ställning mot myten att RAF-ledarna mördades av staten. ”Sluta se dem som de inte var”, befaller i filmen Brigitte Mohnhaupt, den andra RAF-generationens fanatiska ledarfigur, sina chockade medkämpar. ”De var inga offer. Det var alltid de som styrde och de tog också själva livet av sig.”

En välgjord actionfilm som begeistrar en yngre generation. Som historielektion om 68-upproret lämpar den sig dock inte. Den förstorar RAF:s roll och ger intrycket att terroristerna representerade den västtyska revolten. Men konflikterna på 60- och 70-talen var en proteströrelse på bred front som röjde upp med förstelnade strukturer och inledde reformer som förändrade samhället för gott – och på gott. Allt det belyser filmen inte, och den förklarar därför inte vad 68-upproret egentligen var och vad det betytt för Förbundsrepubliken.