Den ”fiktiva biografin” har det hett om öronen. Litterär gravplundring kallade den amerikanske författaren Jonathan Dee genren, i en essä från 1999 om Michael Cunninghams ”The hours” om Virginia Woolf och Norman Mailers ”The executioner’s song” om avrättningen av Gary Gilmore i USA 1977.
Senast i raden av kritiserade svenska böcker i genren är Bengt Ohlssons roman ”Rekviem för John Cummings” om John Cummings, alias Johnny Ramone, gitarrist i punkbandet Ramones. I boken skildras Ramones liv i jagform och vissa vänner och anhöriga förekommer med riktiga namn – men det är fiktion, inte dokumentation. Projektet reser moraliska frågor, skriver Magnus Eriksson (SvD 27/8) och Martin Aagård kallar den fejkade biografin feg, lömsk och djupt omoralisk (DN 26/8). Sara Stridsbergs och Alexander Ahndorils romaner om verkliga personer är andra exempel som gett upphov till diskussion och förbryllat kritikerna.
När kritiker övergår från att bedöma litterära kvaliteter till att indignerat fråga efter vad som verkligen hände, är deras utgångspunkt inte, som det ofta verkar, att personer hängs ut eller framställs negativt. Det visar de negativa reaktioner som uppstått när författare fiktionaliserar sig själva högst frivilligt, som Sigrid Combüchen i romanen ”Spill”. Problemet handlar snarare om bristen på klara besked: sant eller påhittat!?
Men hur skulle ett liv kunna bli en intressant berättelse utan att ges någon form av dramaturgi? Att Sara Stridsberg blandade dokumentärt material och fri fiktion med gott resultat var en del av motiveringen till att hon belönades med Nordiska rådets litteraturpris 2007 för ”Drömfakulteten” om Valerie Solanas.
Att utgå från historiska personer och fiktionalisera deras liv i ett romanbygge ger möjlighet att skapa en dynamisk berättelse. Personen ifråga har ofta en intressant personlighet eller ett spännande livsöde värt att fantisera kring. Dessutom kan författaren utnyttja läsarnas förkunskaper och uppfattningar om personen och välja att bekräfta dessa eller att styra berättelsen i en annan riktning. De flesta läsare förstår att resultatet inte är ett obestridligt dokument och att bilden som tecknas inte är den enda möjliga. Att kritiker rycker ut till försvar för dem som kanske skulle kunna ta illa upp framstår som förtäckt frustration över texter som inte inordnar sig i något av de prydligare facken fiktion eller biografi.
