Värme och lätt regn. Och hemvändardag, svenskarna återvänder från semester, det blir ont om parkeringsplatser i stan. Men stiltjen sprängs av Ekots journalister Nuri Kino och Susan Ritzén – heder åt dem – som visar på vilka lösa grunder ett antal kristna irakier sänts ”hem” av svenska migrationsmyndigheter.
Nu är de på flykt igen. Juristen Arne Malmgren – heder åt honom – som slutade som handläggare på Migrationsverket i våras bekräftar hur rättsosäker asylprocessen har blivit efter ”praxisändringar från högsta ledningen”. Fakta som talar för den asylsökandes asylrätt väljs bort medan det i svepande omdömen konstateras att flyktingar inte har något att frukta i landet de flytt från. Detta är politik.
I våras (SvD 14/5) skrev jag om den apatiske pojken Tair. Hans familj flydde från Kazakstan och fick här avslag på asyl i alla instanser och avslag på hinder av verkställighet av utvisningsbeslutet. Det var en artikel som väckte läsarnas upprördhet och många hör ännu av sig till mig för att fråga hur det gick. En dödsjuk pojke skulle väl inte kunna deporteras, mot alla läkarvarningar?
Jo då. Familjen Maripov och de fyra barnen är gömda och nära ett sammanbrott och pojken ännu i koma. De kom hit i slutet av 2006. I avslagen på asylansökan finns samma felaktigheter och negligans som beträffade de kristna irakierna. Familjen Maripov tillhör en minoritet i Kazakstan, uigurerna (cirka 200000). I juli exploderade situationen i grannlandet, den kinesiska republiken Xinjiang, när kineser grep till våld mot uigurerna. Där bor merparten av världens uigurer (16 miljoner). Kazakstan samarbetar med Kina i Shanghai Cooperation Organization (SCO) för att utlämna kinesiska uigurer till Kina.
En av dem är Yusuf Kadir Thoti. Hans namn toppar listorna på människorrättsorganisationer i världen. Han försökte upplysa om uigurernas situtation i Xianjiang och greps 2006 i Kazakstan av polis och deporterades till Kina (där flyktingar av hans slag torteras eller avrättas – Kina avrättar cirka 8000 människor om året). Dilmurat Maripov meddelade i asylansökan att han hjälpt Yusuf Kadir att dela ut flygblad för uigurerna.
Efter Kadirs arrestering greps Dilmurat av polis, pryglades blå och flydde. Uigurer från Xianjang hålls för ”terrorister” och ”separatister” i Kazakstan och samröre med dem är livsfarligt. Fru Maripovas vuxna (21 år) dotter greps efter de övrigas flykt av kazakstansk polis, hölls fängslad i månader och våldtogs innan hon lyckades förena sig med familjen här. Det och annat visar hur reella hoten mot familjen Maripov var – och är.
Svenska migrationsmyndigheter fäste emellertid inget avseende vid fakta. Yusuf Kadir kallas helt oskuldfullt för ”en bekant” och svenska myndigheterna noterar knappt att familjen är uigurer.
Pojken Tair hade som femårig sett sin biologiske uiguriske far mördas i Kazakstan. Ett minst sagt undermåligt asylavslag ledde till upprepade självmordsförsök här och sen till hans apati. Sverige tar inte hänsyn till att han legat två år i koma och hur eländig familjens situation är. Två yngre syskon är på väg in i apati.
Asylavslaget och utvisningsbeslutet bör rivas upp. Eller förväntas vi som medborgare bara svälja att myndigheterna agerar undermåligt, partiskt och i politiskt egenintresse, som Ekots granskning av de utvisade kristna irakierna visar? Ska vi sätta fortsatt tilltro till myndigheter som för osas bakom ljuset? Tro att det bara handlar om okunnighet om vad som händer i världen – inte om krass politik? Ska vi finna oss i denna politisering och istället ägna oss åt recept på höstäpplen och vår hälsa och våra semestermål, är det meningen?
Jag kräver asyl åt familjen Maripov; de har rätt till skydd. Och till skillnad mot de på felaktig grund utvisade irakierna finns de ännu här.
