Strax efter jul damp en ansökan ned hos länsstyrelsen i Norrbottens län om att få byggnadsminnesförklaringen av Kirunas stadshus, stationshus och den så kallade Hjalmar Lundbohmgården upphävda. Eftersom gruvan nu börjar underminera staden vill kommunen och LKAB riva de första och flytta den senare. Något liknande har aldrig hänt.
Att gruvan gräver bort Kiruna underifrån är inte mycket att säga om. Stadens grund och orsak är det urgröpta berget. För att staden och LKAB skall leva, måste orten lämna det malmberg husen står på och finna en ny grund. Denna stadsflytt har dryftats länge, men nu har det blivit bråttom.
Av de tre hus som berörs är stadshuset knepigast. Den timrade Hjalmar Lundbohmgården är rimligt enkel att flytta, stationen magnifik men stadshuset är civilsamhällets emblem och ett av Sveriges ståtligaste. Det ritades av Artur Schmalensee, arkitekten bakom Lumafabriken och Marabou, som vann uppdraget i närkamp mot Alvar Aalto. Huset stod klart 1963. Året efter tilldelades den kraftfulla tegelbyggnaden med sitt järntorn Kasper Salinpriset, svensk arkitekturs främsta erkännande. 2001 blev huset byggnadsminne och nu skall det rivas.
Vi måste prata också om detta. Om vad byggnader betyder, om varför vissa blir byggnadsminnen och vad man tar sig till om de är på väg att slukas av underjorden. Också hus av betong och tegel går att flytta, men det kostar. Staden har rättigheter, LKAB har skyldigheter och staten har principer. Principer borde kosta menar bolaget som klagar på möjligheterna att fondera pengar till stadsflytten.
Staden är fattig men stolt; Kirunas självbild bygger till inte så liten del på dess märkvärdiga byggnader.
Rivningshotet har fått en upprörd opinion att vilja flytta stadshuset med sina bara händer. Att det skulle stå staden dyrt att förlora huset är många klara över. Men både kommun och bolag tycker det är orealistiskt att de skall behöva betala allt själva, vilket betyder att en husflytt blir en fråga för hela landet.
Att återskapa en byggnad som påminner om den är poänglöst – skall auran följa med måste i princip hela huset återuppbyggas, vilket också skulle kunna lyfta kvaliteten i dagens arkitektur. Kvaliteterna i 60-talets hus ligger i materialen, i proportioner och detaljer. Som om inte invånarnas egna känslor för huset räckte, så kan inte dess värden få försvinna i ett sprängskott.
