När riksdagspartiernas kulturpolitiska talesmän får redogöra för sina respektive tankar på området i Svenska Dagbladets klargörande artikelserie finns det en fråga där alla partier inte bara är överens, utan anstränger sig för att lyfta fram. Ingenting, tycks det, är på en gång så akut som angeläget för framtiden, som att med skattemedel subventionera digitalisering av kulturen. Leif Pagrotsky (SvD 4/7) låter sig intervjuas hos det hajpade Voddler, som distribuerar film som strömmande datafiler, och myser över hur detta företag liksom musikens motsvarighet Spotify är svenska innovationer i framkant (för att citera en formulering upprepad som ett mantra i artikeln).
Det är nästan komiskt att centerns Anders Åkesson (SvD 15/7) kan anföra motsatta argument och ändå driva samma tes. Där framkants-Pagrotsky talar om framtiden och teknikrevolution vädjar Åkesson till nostalgiskt doftande minnen av bygdegårdar och Domus-hörnor, och menar att 100 miljoner kronor för att uppgradera landets samlingslokaler med digitala projektorer för visning av rörliga bilder är en billig insats för att stimulera gemensamma kulturupplevelser i en tid när var och en sitter framför den egna datorn och häckar.
Den blocköverskridande digitala entusiasmen är emellertid inte oproblematisk. Det första problemet är ekonomiskt, för de hundra miljonerna är nämligen knappast någon engångssumma. Medan analog 35 mm-film har varit branschstandard i drygt hundra år – en femtio år gammal analog projektor kan köra också helt nya filmer – så har en digital projektor en halveringstid på några år.
I början av 2000-talet utrustade Folkets hus och parker med ekonomiskt bistånd från Stiftelsen Framtidens kultur ett fyrtiotal gamla biografer över hela landet med digitala projektorer av 1,4K-modell. Dessa befanns emellertid bara efter några år vara så urmodiga att man under 2008 äskade (och fick) 800000 kronor till från Framtidens kultur till att byta ut de nästan nya projektorerna mot 2K. Nu gäller snart 4K, och så där håller det på. Kanske kan de hundra miljonerna rädda visningar av ”Shrek – Nu och för alltid 3D” på Folkets hus i Flädie i ett par år, men antingen får staten fortsätta att pumpa in uppgraderingspengar till elektronikindustrin (den verkliga vinnaren på satsningar som dessa) eller så har vi samma situation igen. Jag kan tänka mig insatser på kulturområdet där man skulle få större utväxling av hundra miljoner.
Jag beklagar precis som Anders Åkesson att det offentliga rummet alltmer inskränks och privatiseras. Jag önskar att de små medel som kulturpolitiken förfogar över kan se till att biografer, teatrar, museer, konsthallar och bibliotek fortsätter existera också utanför storstäderna.
Men statligt subventionerad digitalisering är absolut kontraproduktiv till detta! Jag behöver inte gå till en samlingslokal för att se en digital film, liksom jag inte behöver bry mig om det lokala bibliotekets öppettider för att skaffa en e-bok. Låt den digitala revolutionen pågå och använd de gemensamma resurserna där de behövs.
