I SvD läser jag hur Lasse Diding berättar för Karin Thunberg såväl om hur han tar hand om mitt bibliotek som om sin syn på mitt kärleksliv och mitt äktenskap. Han har också lagt ut texten på Facebooksidan till sitt hotell Gästis.

Lasse Diding är en gammal vän men med hans vittnesgillhet är det som med hans val av skor; det är kluvet. En färg på vänsterfoten och en annan på högerfoten.

Det förklarar olika småfel. Sådana är dock likgiltiga. Men allvarligt blir fel om biblioteket och mitt äktenskap.

Gun Kessle och jag hade kommit överens om – och diskuterat med våra arvingar – att fastigheten med bibliotek och samlingar efter vår död skulle tjäna som ett centrum för studier och arbete. Hon lät också rita och inreda några av extrahusen med sängplatser och arbetsplatser.

Efter Gun Kessles död ville jag fullfölja tanken. På min 81-årsdag 2008 gifte jag och Andrea Gaytán Vega oss. Det var då Jan Myrdalsällskapet bildades. Om Lasse Diding tog initiativet minns jag inte. Det krävs flera personer för att bilda ett sällskap och välja styrelse. Han förklarade dock att han skulle bidra till att finansiera ett stort årligt pris (”Leninpriset” på 100 000) för någon som verkade i min refraktära tradition.

Jag sade att jag skulle skänka fastigheten Östra Björkviken 1/18 med bibliotek och samlingar till detta sällskap för att drivas just så som Gun Kessle och jag avsett.

Sällskapet erhöll en gåva på 500 000 kronor av Henning Mankell för sin verksamhet. På bokmässan år 2010 meddelade Peter Curman, vilken liksom Lasse Diding är styrelseledamot i sällskapet, att han undersökt möjligheterna att få stöd från kommuner/landsting för en sådan verksamhet men inte haft framgång. De årliga omkostnaderna skulle därför snabbt göra slut på de pengar sällskapet fått från Henning Mankell.

Sällskapet skulle dock kunna hyra ett hus av Lasse Diding i Varberg – en ort som låg nära bibliotekshögskolan i Borås. Dit kunde bibliotek och samlingar forslas. Jag skrev alltså ett gåvobrev på bibliotek och samlingar till Jan Myrdalsällskapet. Min dotter, Eva Myrdal, deponerade för forskningsändamål dit sitt stora Sydasienbibliotek.

Sedan strax före jul har sällskapets medlemmar med frivilligt arbete dokumenterat hyllbestånd samt packat och i lastbil kört bibliotek och samlingar till Varberg. Den sista transporten går före midsommar.

Lasse Diding har alltså inte tagit hand om bibliotek och samlingar. Han är hyresvärd åt sällskapet. Av sällskapet kan jag hyra en liten bostad i anslutning till biblioteket. Efter min bortgång blir den bostad åt en föreståndare.

Det Lasse Diding säger om mitt kärleksliv skär helt snett. Då den nutida ”vänstern” i all sin frigjordhet förlorat den insikt om passioner och styrande drifter som kännetecknade vårt trettiotal och det fyrtiotal då jag blev såväl politiskt och litterärt som sexuellt aktiv har jag skrivit just om detta. Det har tryckts i norska ”Klassekampen” och kommer i ”Flammans” sommarnummer.

På nordiskt författarsätt utnyttjar jag Andreas och min erfarenhet. Den sexuella passionen förde oss samman. Vi hade år 2011 konflikter i äktenskapet. Efter att ha lagt in om skilsmässa återförenades vi dock. Av passion och i kompisskap. I ett särboförhållande.

Två gamla vänner var pinsamt aktiva för att Andrea och jag skulle skiljas och aldrig återförenas. Henning Mankell ställde formellt krav om min skilsmässa från Andrea. Då jag vägrade lyda honom bröts våra personliga relationer. Om Lasse Diding trodde jag – till dess jag läste SvD – att han övergett sina försök att ingripa i mitt äktenskap.

Varför de två agerat som de gjort vet jag inte.