Googleuppgörelsen var egentligen bara en variant av något vi levt med i Sverige och övriga Norden sedan 60-talet. Modellen innebär att en tillräckligt stor mängd upphovsrättsinnehavare kan utlösa en licens som är giltig för hela kollektivet utan att varje individ tillfrågas. Den ”Class action” som Authors Guild i USA har drivit mot Google är ett försök att likna det som i Sverige kallas ”avtalslicens”. En sådan gör det möjligt för bland annat Sveriges Radio, skolorna och biblioteken att enkelt och till en rimlig kostnad använda skyddade verk, utan att först be varje enskild rättighetshavare om tillstånd.
Lustigt nog lyckas både Snickars och Bohlund tolka upphovsmännens behov till sin fördel. Snickars insinuerar att vi inte är så intresserade av våra rättigheter och Bohlund menar att vi också borde värna om ”den förlagskultur, som byggts upp i samspelet mellan författare och förläggare”.
Men Google-avtalet är förvånansvärt gynnsamt för författarna och översättarna. De får verkligen en stark ställning och kontroll över sitt material, samtidigt som Googles lösning beaktar förlagens legitima intressen. När nu producentlobbyn lyckats driva igenom en omförhandling av avtalet är risken stor att förläggarna lyckas kapa åt sig en större andel av ersättningen. Där Google tidigare pekat med hela handen och sagt ”författarnas”, kan förlagen skjuta in en fot och säga ”vårt”. Tro inte att det handlar om någonting annat än pengar.
Som Snickars påpekar är det här inte tal om en lukrativ affärsidé. Hur många är egentligen intresserade av fackböcker, romaner eller diktsamlingar som kom ut för femtio eller hundra år sedan? Min gissning är att förläggare snarare oroar sig i termer av marknadsandelar än att ”deras” författare ska gå miste om några inkomster.
Men här finns ett allmänintresse, för att inte säga ett demokratiintresse. Det handlar om bildning, om att värna kulturarvet. Det gäller att göra så mycket som möjligt av svensk litteratur tillgänglig för så många som möjligt så enkelt som möjligt. Forskare behöver det, studerande behöver det, vanliga läsare behöver det. Det är tillräckligt, skulle jag tro, för att systemet på sikt ska bära sig ekonomiskt.
Regeringen, med Lena Adelsohn Liljeroth i spetsen, borde ta chansen att låta författare och översättare få både inflytande över och inkomster från de böcker vi skrivit och översatt. Det vi väntar på är en rättsligt starkare ställning för upphovsmännen, en som öppnar för rimliga avtal och därmed en väl fungerande avtalslicens. Till sist krävs ett tillskott på några hundra miljoner – säg en tredjedels promille av statsbudgeten – för att göra hela den svenska litteraturen tillgänglig för svenskarna. Nationalmuseet var väl inte gratis? Kungliga Biblioteket inte en skänk från ovan? Någon bekostade en gång i tiden Svenska Akademien. Vem ska se till att Sverige får en nationalportal för litteratur?
