Kritiken av Modernautställningen har till en del blivit en kritik av den konstnärliga forskningen. Men få har på allvar diskuterat forskningsprojekten eller den konstnärliga forskningen. Jag misstänker att den slarviga kritiken döljer en maktfråga. Den konstnärliga forskningen ger konstnärer en position att tala om sin och andras konst utifrån. Inte minst erbjuder den en möjlighet till en fördjupning av det konstnärliga arbetet som den ekonomiska marknaden inte kan erbjuda. Och denna tänkande, talande och skrivande konstnär hotar kuratorernas, galleristernas, konsthistorikernas och konstkritikernas formuleringsprivilegier.
Till de nya doktorandtjänster i fri konst som utlystes i våras var det mer än 50 sökande till varje plats. En nationell forskarskola har upprättats i år samtidigt som doktorandnivån har etablerats inom alla konstnärliga discipliner som sammanlagt har cirka 70 doktorander.
Den konstnärliga forskningen är ett nytt fält men det finns redan olika inriktningar. Ibland är den teoretiska reflexionen i fokus, ibland är det praktiska arbetet viktigast. Denna forskning är en del av en våg av praktikbaserad forskning där bland andra sjukhuspersonal och lärare också ingår. Grundtanken är att praktiker ackumulerar en mängd oformulerad kunskap och att denna kan uttryckas och utvecklas inom ett akademiskt forskningsprojekt, ibland tillsammans med andra akademiker.
I den konstnärliga forskningen handlar det ofta om att kontextualisera arbetet genom en teoretisk reflexion. När det fungerar som bäst fördjupas både kunskapen om den konstnärliga arbetsprocessen generellt och om det enskilda verkets problematik.
Man går helt enkelt på djupet med frågor som ställs i arbetet. Ett par intressanta exempel är Annica Karlsson Rixons och Anna Viola Hallbergs dokumentära projekt om identitetsskapande och Magnus Bärtås avhandling om videoessän och verkberättelser. Dessa projekt kan man fördjupa sig i på Modernautställningen, om man tar sig tid.
Kritiken brukar ibland gälla den konstnärliga forskningens brist på vetenskaplighet. Det är överraskande att konstkritiker plötsligt visar ett sådant intresse för vetenskapsteori. Vi som forskar brukar tala om just forskning och undvika begreppet vetenskap eftersom det vanligtvis kopplas samman med naturvetenskap. Jag förstår den konstnärliga forskningen som en humanistisk mötesplats för en konstnärlig och en akademisk praktik. Det är ett fruktbart möte.
