En seriös dagstidning kännetecknas bland annat av att vulkanutbrott, skogsbränder och kalvar med två huvuden behandlas för vad de är: kuriosa eller naturkatastrofer, fenomen vars nästan enda betydelse ligger i att de hänt och att vi vet att de kommer att hända igen. Av sådana fenomen blir därför mestadels små artiklar och notiser.

Det gäller också för bestialiska mord och diverse andra utslag av mänsklig perversion. Också de kommer alltid att finnas och utförlig rapportering om dem hörde därför förr hemma i boulevardpressen eller, försedda med många lärda fotnoter, i någon kvartalstidskrift för psykopatologi. Men denna tid är förbi. Idag leker vi alla Kriminaljournalen alltmedan gränsen mellan kvalitet och boulevard håller på att suddas ut, och det är rapporteringen kring herr Fritzl som övertygat mig om att så är fallet.

Om denna mänskliga tragedi behöver inte mycket sägas. Vid sidan av motbjudande eller snaskiga detaljer som vädjar till det voyeuristiska finns ytterst litet av allmänt intresse som låter sig analyseras på samma sätt som en finanskris, EU:s alltmer vacklande grundvalar eller konsekvenserna av det röd-gröna samarbetet för svensk inrikespolitik. Det har dock inte hindrat svenska medier från att dag för dag rapportera från rättegången i St Pölten, ibland utan att ens vara där. Litet text, mycket bild och design.

Särskilt mycket har förstås inte funnits att redovisa; rättegången har huvudsakligen pågått bakom lyckta dörrar och att herr Fritzl kommer att tillbringa resten av sitt liv inlåst var klart på förhand. Istället har man dag för dag repeterat den historia som vi redan känt till i snart ett år och till vilken ingenting väsentligen nytt har fogats. Förmodligen för att fylla detta tomrum har vi erbjudits hisnande funderingar kring den österrikiska själen och samhället som i sin spekulativa torftighet kan få vem som helst som kokar soppa på en spik att framstå som en gourmetkock med två eller tre stjärnor i Guide Michelin.

Någon invänder att detta ändå är en händelse som det skrivs om i hela världen. Det är sant. Men det betyder inte att den kan skrivas om bara på ett enda sätt: en kvalitetstidning som International Herald Tribune kallar alltsammans ”en pervers såpopera”, de seriösa tyska tidningarna har rapporterat stramt och knappt, korta artiklar som motsvarar det lilla som finns att skriva om. Om något enstaka reportage publicerats så har det varit från domstolslokalen och vad som hänt där, inte ännu en gång vad herr Fritzl hade för sig i källaren.

Också österrikiska tidningar, som Der Standard eller Die Presse, har rapporterat återhållsamt och sakligt. Det är inte särskilt länge sedan som jag uppfattade båda som ganska bortkomna släktingar från landet jämfört med svensk kvalitetspress.

Den klassiska kvalitetstidningen på papper är överallt i fara. Det kan inte uteslutas att den om bara några år på många håll i världen kommer att vara försvunnen med mycket allvarliga konsekvenser för det offentliga samtalet och ytterst för demokratin.

Frågan är vad som går att göra åt detta, om ens något alls. Ingen tycks ha receptet. Men Buster von Platen, en gång legendarisk chefredaktör på SvD, brukade säga att det tydligaste tecknet på en tidning i utförsbacke är att kungligheter och material på temat hjärta-smärta får alltmer plats i spalterna. Idag kan det se ut som om svensk kvalitetspress förväxlar detta krissymptom med den strategi som är tänkt att rädda den.

Som alltid har läsarna sista ordet. Deras tystnad skulle kunna tolkas som gillande. Jag kan bara hoppas att jag har fel.

Richard Swartz är SvD:s korrespondent i Wien.