Försvarstalen för möjligheterna att kunna begå brott och kränka andra människor under anonymitetens skydd har börjat ta sig alltkonstigare turer. Till dessa konstigheter hör åberopandet av källskyddet. Sofia Mirjamsdotter, en av Sveriges mest pålitliga och kloka skribenter när det gäller sociala medier,tar således i SvD (16/8) stöd i källskyddsargument för att polemisera mot dem som ser ett problem med att vissa digitala miljöer i realiteten har utvecklats till rättslösa sfärer, områden där rättsväsendet – likt socialt utsatta förorter i vissa storstäder – saknar möjlighet att nå fram till de kriminella.

Den mest uppenbara konstigheten med källskyddsargumentet är att det används för personer som inte är källor. Källskyddet tillkommer nämligen just källor. En källa är den som under vissa former lämnar information till journalister eller författare. Källskyddet är inte något allmänt skydd för informationsgivare, eller för kommunikation. Det är något specifikt.

Jag har inget källskydd om jag sprayar ”Ner med näthatet!” på dörren in till Pressklubben. Jag har däremot källskydd om jag säger samma sak till Sofia Mirjamsdotter i hennes roll som skribent i en tidning. Syftet med källskyddet i denna mening är inte i första hand att skydda anonymiteten i sig, utan att säkra den till medier särskilt allokerade makten att i skyddet av tryck- och yttrandefriheten kunna genomlysa framför allt förhållanden i statens och förvaltningens verksamhet.

Debatten om anonymiteten präglas ofta av en diffus uppfattning om vad en rättighet är. Faktum är att det inte finns någon allmän rätt att få vara anonym i några etablerade rättighetskataloger, inte i Europakonventionen, inte i svenska grundlagar. Den anonymitetsrätt som utvecklats emanerar ur tryckfrihetstraditionen (jämför 3 kapitlet tryckfrihetsförordningen). Att använda sig av denna tryckfrihetsgrundade rätt, i sammanhang där hela det finkalibrerade maskineri av ansvar som tryckfriheten etablerat satts ur spel, är inte bara att plocka russinen ur kakan – det är att plocka russinen och sedan trampa sönder kakan framför ögonen på den som är hungrig.

Källskyddet samspelar i den svenska traditionen närmare bestämt med ett utgivaransvar: källan är skyddad, men när källans information skadar eller kränker kan utgivaren hållas ansvarig. På nätet finns det sällan en ansvarig utgivare. (Min uppfattning är att det i högre grad borde finnas det, att i högre grad den som bidrar till att sprida brottslig information borde kunna hållas ansvarig, blogginnehavare till exempel, men det är en annan sak.) Därmed är det den som själv yttrar sig som bär ansvar.

Om den som yttrar sig begår brott finns det ett legitimt intresse av att kunna utröna vem det är, på samma sätt som när en maskerad person misshandlar någon eller skadar egendom. När rättsväsendet i praktiken görs maktlöst i den digitala miljön så är det inte i första hand staten som drabbas utan de som är brottsoffer. På något sätt kommer vi att behöva utveckla modeller för sådant ansvarsutkrävande. Frågan är bara hur.

Det har utvecklats en märklig informationsfrihetsabsolutism i samtalet om hur vi kommunicerar på internet: alla begränsningar i rätten att få uttrycka sig betraktas som hot mot det fria internet. Men friheten att yttra sig (eller att få tillgång till information) har aldrig varit och kan aldrig vara obegränsad. Yttrandefriheten ger inget skydd mot att hota, att anstifta till misshandel eller mord, eller för den delen att avslöja affärshemligheter. Den måste vägas mot andra intressen.

Denna självklara tanke präglar vårt tryckfrihetsarv och rättighetstraditionen i övrigt. Förhoppningsvis kommer den vakna till liv även i samtalet om det digitala samhällets kommunikation. Till dess rekommenderar jag den förträffliga antologin ”The offensive internet” (Saul Levmore & Martha Nussbaum, red) som belysande behandlar dessa frågor.