Ingen begär att Henrik Arnstad skall plocka fram visioner för socialdemokraterna. Däremot är det rimligt att han som presenteras som historievetenskaplig skribent skall ge korrekta bakgrundsfakta. Låt mig bara nämna tre fel på elva rader.
1.Högern var inte under åren 1945–1968 präglad av antidemokrati. Tydligt hade partiledaren Arvid Lindman 1933/34 tagit ställning för demokrati, då han från partiet utstötte det naziinfluerade ungdomsförbundet Sveriges Nationella Ungdomsförbund.
2.Folkpartiet hade förvisso inte ”föredragit en tysk seger under andra världskrigets kritiska år 1940–41”. Påståendet är helt absurt.
3.Liberalismen förmådde inte ”bara göra symboliskt motstånd angående socialdemokratins hegemoni”. Det var folkpartiets och särskilt Bertil Ohlins kraftiga motstånd som gjorde att socialdemokraterna avstod från socialistiska planer efter 1948 års val. Det var Bertil Ohlins envetna kamp under 1960-talet som drev fram den enkammarriksdag med fullständig proportionalitet som vi har idag.
Sverker Oredsson är professor emeritus vid Lunds universitet.
Det är korrekt att högern efter 1945 inte längre präglades av antidemokrati. Andra världskriget blev processen som gjorde nuvarande moderaterna till demokrater.
Angående 1930-talet så blandar Oredsson ihop två olika saker; konservatismens syn på demokrati respektive synen på den konkurrerande fascismen. Det gick utmärkt att sparka ut ett naziflirtande ungdomsförbund och samtidigt vilja ”mala sönder den demokratiska ideologin” (Jarl Hjalmarsson). Detta följde med partiet under efterkrigstiden – som jag skriver–implicit, vilket visade sig exempelvis i synen på högerdiktaturer
Som folkpartistisk politiker är 1940–1941 svåra år för Oredsson. Positionen i mitten har alltid gjort liberalismen utsatt när den tvingats välja sida. Från 1919 stödde sig Europas fascister ofta på liberaler, som ansåg att svartskjortor var att föredra framför kommunister. Under 1930-talet hette det ”hellre Hitler än Stalin” även i Sverige.
När Frankrike ockuperats av Tyskland våren 1940 övergav svenska liberaler Storbritannien, i skräck för Sovjetunionen. ”Hur illa man än tycker om nazismen, måste man önska att Tyskland vinner i detta krig för att skydda oss mot bolsjevismen”, enligt liberalen Sten Dehlgren.
När sedan Tyskland 1941 anföll Sovjetunionen och begärde svenskt stöd i form av trupptransport (midsommarkrisen) så röstade det oeniga Folkpartiet ”ja”.
Motståndet mot Tage Erlanders ministär kom – helt riktigt – främst från folkpartiets Bertil Ohlin. Men trots de hårda strider som förekom (exempelvis ATP) så vill jag kalla motståndet för symboliskt. Socialdemokraterna hade formuleringsföreträde – jag pekar på historiesynen som ett diskursivt exempel.
Tyvärr kan vi omöjligen avgöra var gränsen går för ”symboliskt” motstånd. Oredsson för fram viktiga poänger. Vi får väl agree to disagree, som amerikanen säger.
Henrik Arnstad är historievetenskaplig skribent.
