Den svenska medborgerliga demokratin är främst uppbyggd kring politiska partier och dessa är i sin tur formerade kring vissa grundläggande politiska skiljelinjer som också återfinns i många andra europeiska länder. Bloggbävningen i samband med FRA-lagens antagande i Riksdagen och följderna bland traditionella medier samt inom näringsliv och kulturelit sätter fingret på två ömma punkter i denna traditionella svenska modell: partiernas förmåga att samla och uttrycka medborgarnas politiska visioner samt den fortsatta relevansen av de etablerade politiska skiljelinjerna.
Men först, vilken betydelse hade bloggarna egentligen i debatten om FRA-lagen? Jag menar att bloggosfären blev en alternativ politisk arena där åsikter och opinionsbildning på tvärs med de klassiska skiljelinjerna kunde formeras. När det visade sig att bloggvärlden var enad över politiska gränser blev det ett slags signal till både andra medier och intressegrupper om att frågan hade ett brännbart politiskt innehåll. Den signalen blev starten för en skarp kritik av FRA-lagen utifrån ett integritetsperspektiv.
I det svenska partisystemet är det motsättningen mellan vänster och höger som har dominerat. Men i de politiska bloggarnas värld är det en frihetlig eller liberal hållning som är dominerande, och detta oavsett partifärg. Därav följer att socialliberala och vänsterliberala krafter kan samsas med nyliberala grupper. Och det var av stor betydelse att den borgerliga regeringens egna anhängare – liberaler – var bland dem som i bloggosfären drev på i motståndet mot FRA-lagen.
It-industrin reagerade när de insåg att marknaden kunde vika om ryktet spred sig att FRA-lagen innebar kontroll av all elektronisk kommunikation i kabel. När motståndet utgörs av en legering av näringsliv, bloggare, riksdagsledamöter, ledarskribenter och kulturredaktörer från hela det politiska spektrumet blir det ett hot mot legitimiteten i regeringens argumentation.
En sådan utveckling handlar inte så mycket om graden av deltagande i det politiska livet utan istället om kraften i oväntade och gränsöverskridande allianser. Bloggosfären fungerade i den här processen som en alternativ arena, en möjlighet att formera ståndpunkter utan tydliga partipolitiska förtecken.
De två avgörande punkterna i det svenska politiska systemet är således förmågan att samla och uttrycka åsikter samt den bristande uppmärksamheten på nya politiska skiljelinjer. De svenska medborgarna är numera oftare åskådare än deltagare i det demokratiska samhället.
Men politiska partier bygger på idén att medborgarna är långvarigt aktiva och genom opinionsbildning skapar och uttrycker stora gruppers politiska visioner. När partierna tappar medlemmar och styrs av nationella eliter och anställda tjänstemän försvinner förutsättningarna för en sådan underifrånprocess.
Partierna tappar fingertoppskänslan för ständigt föränderliga grundstämningar i samhället. Det är knappast någon slump att FRA-lagen från början är ett förslag som är utformat och lanserat av tjänstemän på försvarsdepartmentet.
Sveriges politiska karta har i likhet med andra västeuropeiska länder färgats av skiljelinjen mellan arbetarklass och kapitalägare, till vardags kallad vänster–höger-skiljelinjen. Därutöver återfinns tre andra skiljelinjer som i varierande utsträckning satt sin prägel på västeuropeisk partipolitik: motsättningarna mellan centralmakt och regioner, mellan stadsliv och landsbygd samt mellan kyrka och stat.
Men i takt med att den kommunikationella revolutionen rullat fram över världen så har också nya skiljelinjer börjat formeras. När territoriella och materiella gränser blir mindre relevanta och när identiteter och gemenskaper mångfaldigas så omformas förutsättningarna för politiken. Frågor om personlig integritet, möjligheten till fri kommunikation och ett fritt skapande av det egna jaget överskrider i stor utsträckning de fyra klassiska skiljelinjerna. Bloggdebatten kring FRA-lagen och det samlade motstånd mot lagen som spontant uppstått kring hemsidan stoppafralagen.nu är ett exempel på skiljelinjen mellan nationalstatens intressen och de transnationella nätverkens. Nationalstatens traditionella säkerhetsintresse ställs emot rätten till gränsöverskridande och fri kommunikation i transnationella nätverk.
Det interaktiva nätets betydelse för kontakt och åsiktsbildning är helt och hållet knuten till graden av oberoende och individualism såsom den utövas på nätet. Den så kallade bloggbävningen kan därför förklaras av att principerna bakom FRA-lagen – liksom många andra övervakningslagar – hotade nätets oberoende och därmed betydelsen för en gränsöverskridande politisk åsiktsbildning. Liberalism, i ordets grundläggande mening, är den gemensamma nämnaren för nya skiljelinjer där både nationalstats- och marknadsideologi utsätts för kritik från en individualistisk ståndpunkt.
Nu väntar vi bara på att de politiska partierna återigen skall anpassa sin syn på medborgarna till den nya verkligheten. Partierna har haft en stark anpassningsförmåga över åren och lär nog klara den här omställningen också.
