Stadsbibliotekarien Inga Lundén har stora visioner för bibliotekets utveckling och uppmanar oss att tänka djärvt (SvD 10/10). Det är utmärkt, hennes uppgift är att vara expansiv och se framåt. Frågan är bara om hon tänkt tillräckligt djärvt, och tillräckligt långt.Som exempel på djärv arkitektur nämns ofta biblioteket i Seattle. Det är en mycket stor byggnad med glasfasader i sluttande plan, vilket ger genomlysta biblioteksutrymmen. En absolut motsats till de instängda lokaler som blir följden om man gräver in sig i en kulle. Ett mer näraliggande exempel på ett djärvt och vackert nybyggt bibliotek är Den Sorte Diamant i Köpenhamn. Det är byggt med bakänden över en hårt trafikerad gata, men vänder sig med en storartad interiör mot vattnet och har blivit ett lyft för hela området.
I det nya kunskapssamhället behövs bibliotek. Men utvecklingen går, som Wilfried Wang påpekade (SvD 4/10), mot ökad specialisering. Det kräver i sin tur olika byggnader för olika kunskapsfält. Norr om Odenplan ligger ett bälte av växande akademiska institutioner, där det kommer att behövas ett nätverk av specialbibliotek, utöver Universitetsbiblioteket i Frescati. Studenter, lärare och alla andra som behöver tillgång till böcker har ju också för länge sedan lärt sig att se Stockholms olika bibliotek som just ett nätverk. Redan hemma vid datorn tar man reda på var de böcker man behöver finns. Det är knappast någon risk att inte Asplunds biblioteksbyggnad även fortsättningsvis kommer att kunna fungera som bibliotek. Den fråga som bör ställas är vilka funktioner och vilka delar av bokbeståndet som måste hållas tillgängliga på en och samma plats.
Bland de utvalda sex tävlingsförslagen ser jag bara ett som kan ge tillräckligt ljusa och överskådliga bibliotekslokaler för att kännas tilltalande, nämligen Book Hill. Tyvärr skulle det vara ganska förödande för Asplunds byggnad och platsens historiska värden. Men däremot skulle det passa perfekt vid Slussen, där en annan svårknäckt stadsbyggnadsfråga nu väntar på sin lösning. Book Hill är tänkt som både ett hus och ett stadslandskap. Huset följer en naturlig sluttning i avsatser, där en mjukt slingrande ramp mellan avsatserna samtidigt utomhus bildar ett offentligt stadsrum. I gliporna mellan avsatserna öppnas höga glaspartier, som tar in ljus i byggnaden. Vid Odengatan skulle ett sådant stadslandskap knappast ha möjligheter att bli tillräckligt befolkat för att kännas attraktivt. Vid Slussen däremot skulle det bli intensivt utnyttjat, därför att det skulle bilda en förbindelselänk mellan olika publikstråk, samtidigt som det genom sin panoramautsikt skulle ha sin egen dragningskraft.
Vid Slussen måste i vilket fall som helst stora investeringar göras, eftersom hela betongkonstruktionen annars rasar samman inom en snar framtid. Det finns ett huvudförslag till en total nybyggnad, men den arkitektoniska utformningen har inte väckt någon entusiasm. Tanken att fylla gamla Slussen med en stor galleria gör också att hela projektet känns minst sagt torftigt. Ett bibliotek vid Slussen vore en helt annan sak. Det skulle ligga vid en av Stockholms mest strategiska knutpunkter och samtidigt erbjuda en utsikt få andra städer i världen kan tävla med, både inifrån biblioteket och från det nya stadsrummet på dess tak.
Mitt förslag är följande: utveckla Book Hill för ett nytt bibliotek vid Slussen! Banta programmet vid Odenplan till de lokaler som är absolut nödvändiga och gör en mindre utbyggnad som bibehåller Asplundbibliotekets värden samtidigt som man har kvar vissa expansionsmöjligheter för framtiden. Därmed skulle man kunna göra en värdig reträtt från en tävling där frågorna var fel ställda.
En del politiker betraktar uppenbart en ny spektakulär byggnad som ett självändamål. Men uppseendeväckande hus som alla tröttnat på efter tio år kan vi vara utan. Låt oss i stället tala om smarta lösningar och stark form på rätt plats, något som i kombination kan ge verkligt bra arkitektur.
Två märkesbyggnader från det senaste århundradet har dessutom lyckats hamna på den arkitekturhistoriska världskartan; Stockholms stadsbibliotek och Stockholms stadshus. Bägge är för närvarande hotade av förändringar i sin omedelbara närhet som kan komma att degradera deras värde som just märkesbyggnader. I ena fallet beror det på utgången av bibliotekstävlingen, i andra fallet beror det på ett mycket stort hotellbygge på Klarabergspostens tomt, som för alltid kommer att förrycka proportionerna kring Stadshuset. Det senare har drivits fram utan någon internationell tävling. Det har bara kommit till. Man har alltså en del att frukta i dagens stadsbyggande.
Men det finns också en hel del att vinna. Slussen kan bli platsen för ett nytt bibliotek, som kan fungera som en nod i Stockholms biblioteksnätverk. Det skulle också kunna rymma konsertsal och utställningslokaler som i Den Sorte Diamant. Om man slopar gallerian kan en stor konsertsal på liknande sätt som Berwaldhallen byggas in i Slussens inre, bara man skapar en foajé med utsikt. Det finns även plats för bokmagasin.
Och naturligtvis ska det finnas läsesalar för rofylld läsning i den alldeles speciella miljö som detta bibliotek kunde få. En ny mötesplats, vars ljus om kvällen kan sprida sig över hela området och signalera ett levande stadsliv utan entréavgifter. Just nu är ett historiskt ögonblick när flera frågor ännu är öppna och det finns möjligheter att göra nyskapande kombinationer. Mer än någonsin krävs att man tänker både djärvt och långt.
Eva Eriksson är fil dr i konstvetenskap och arkitekturkritiker. Härmed avslutas debatten.
