Mot bakgrund av historiens värsta ideologier kommenterar Magnus Zetterholm vår artikel på DN-debatt (18/11) om att endast tillåta omskärelse på vuxna individer, något som också Vårdförbundet ställt sig bakom. Vi har således inte argumenterat mot omskärelse i sig.
Zetterholm påstår att värnandet av barnets kroppsliga identitet och rätten att välja religiositet har ”en mörk baksida som ger otäcka associationer till unkna politiska och religiösa idétraditioner”. Var och när har kampen för barns rättigheter en mörk baksida? När har barnkonventionen skapat unkna politiska och religiösa idéer? I själva verket är det tvärtom. Att värna barnets rättigheter skapar en bättre tillvaro för barn och därmed för alla.
Magnus Zetterholm misskrediterar en viktig diskussion genom att konstruera ett falskt orsakssamband mellan barns rättigheter och antisemitism. Nog borde vi kunna diskutera sakfrågorna utan att hamna i sådan vulgär retorik? Tror verkligen Magnus Zetterholm att vi är omedvetna om historiens brott mot mänskligheten eller att Vårdförbundet är anfrätt av antisemitism och muslimhat?
Zetterholm tillstår att grundläggande rättigheter här står emot varandra: religionsfrihet och rätten till kroppslig integritet. Men barnets religionsfrihet kolliderar inte med barnets övriga rättigheter i detta fall. Det är föräldrarnas uppfattning om religionsfrihet som kolliderar med barnkonventionen. Religionsfriheten tar sin utgångspunkt i individen – i det här fallet barnet – och inte i gruppers rättigheter att ingripa i individers liv och påtvinga dem oåterkalleliga fysiska ingrepp som inte motiveras medicinskt, utan religiöst/symboliskt.
Sakfrågorna handlar om ifall man anser att ett kollektivs religiösa tro är överordnad individens rättigheter eller inte. Zetterholm tycks mena att barnets rättigheter är underordnade den religiösa tradition pojken föds in i. Därför kan vuxna ta sig rätten att göra ingrepp i pojkens underliv.
Den teologiska frågan handlar om ifall religiösa påbud kan omtolkas. Zetterholm lyfter fram den vers i 1 Mosebok som påbjuder att pojkar ska omskäras på den åttonde dagen. Zetterholm verkar mena att detta inte går att omtolka och uppfattar således den judiska traditionen som fundamentalistisk.
Självklart borde man inom såväl judendom och som islam kunna finna sätt att härbärgera sin tradition som inte strider mot barnkonventionen. Sådana omtolkningar i religionernas möten med samtidens värderingar sker ständigt. Att inte tilltro människor den förmågan rimmar illa med Zetterholms efterlysning av mångfald och tolerans.
Staffan Bergström är professor emeritus, Internationell hälsa, Karolinska Institutet och specialist inom förlossningsvård och gynekologi, Annika Borg är teologie doktor, debattör och präst och Christer Sturmark är ordförande Humanisterna.
Omskärelsen självklart ett etiskt dilemma
Det är sant att judendom har en märkvärdig förmåga att omtolka föreställningar man anser föråldrade. Sålunda stenas inte vanartiga söner trots att Bibeln föreskriver just detta. De två stora riktningarna, reform- och konservativ judendom, som utgör majoriteten av världens judar, accepterar dessutom kvinnliga rabbiner och har någorlunda tillfredsställande löst frågan om samkönade relationer.
Omskärelse av pojkar på åttonde dagen är dock inte föremål för någon radikal omtolkning. Reformjudendomen kräver förvisso inte omskärelse av vuxna konvertiter, men också helt sekulära judar låter vanligtvis omskära sina söner. Varför har man inte omtolkat omskärelsen när man inte längre stenar äktenskapsbryterskor?
Det finns nog två skäl till detta. För de första delar majoriteten av världens judar inte uppfattningen att omskärelse av pojkar är ett grovt övergrepp. Än viktigare är ändå förhållandet mellan omskärelse och judisk identitet. Omskärelsen var ifrågasatt redan under antiken och de grekiska, romerska och kristna majoritetssamhällena införde periodvis förbud mot omskärelse i syfte att utplåna judendomen. Att förföljelse av judar gått som en röd tråd genom den kristna civilisationens historia är ett faktum. En förklaring till judendomens överlevnad är de mycket kraftiga identitetsmarkörerna, som matregler och omskärelse, vilka under perioder av yttre hot blivit särskilt viktiga. Mot den bakgrunden är det mycket begärt att hot om omskärelseförbud ska befrämja den judiska diskussionen om omskärelsens betydelse. Sambandet mellan omskärelseförbud och förintelse är dessvärre inte mitt påfund, utan är i högsta grad reellt.
Som ateist är jag den förste att ställa mig bakom principen att religion ska hänföras till den privata sfären. Att staten är sekulär och skall så vara vilar på demokratiskt fattade beslut. Detsamma gäller emellertid den grundlagsskyddade religionsfriheten. När den sekulära staten gör ingrepp i den enskildes rätt till religionsutövning är också detta ett övergrepp. Omskärelse av barn innefattar självklart ett etiskt dilemma, men det är viktigt att notera att Barnkonventionen också betonar barnets rätt till sitt språk, sin kultur och religion. Den historiska kontexten gör att det för mig blir naturligt att i detta fall välja religionsfriheten på bekostnad av individens rätt till kroppslig integritet. Om den globala judenheten någon gång bestämmer sig för att omtolka omskärelsen så är det förstås utmärkt. Men det beslutet måste fattas av judar och inte av företrädare för det sekulära enhetssamhället.
Magnus Zetterholm är fil dr, docent i Nya testamentets exegetik.
kulturdebatt@svd.se
